Som chefdirigent för Insula-orkestern och kören Accentus har Laurence Equilbey fått erkännande för sin krävande men öppensinnade inställning till sin verksamhet. Hon har utforskat den symfoniska repertoaren i samarbete med orkestrarna i Lyon och Bukarest, Bryssels filharmoniker, Orchestra of the Age of Enlightenment, Akademie für alte Musik Berlin, Concerto Köln, Camerata Salzburg, Mozarteumorkestern med flera. Hon är knuten till Paris kammarorkester, Grand Théâtre de Provence i Aix-en-Provence, Opera de Rouen Haute Normandie Cité de la musique och Paris filharmoni samt konstnärlig ledare och utbildningschef för fakulteten för unga sångare vid Pariskonservatoriet.

2012 grundade hon Insula-orkestern som ägnar sig åt den klassiska och förromantiska repertoaren och spelar på tidstrogna instrument. 2017 blev hon konstnärlig ledare för säsongens klassiska konserter i Paris nya konstcenter La Cité Musicale de L'île Seguin som byggdes där Renault-fabriken en gång var belägen på en ö i Seine i den sydöstra delen av Paris.

Laurence Equilbeys omfattande inspelningsarbete för skivbolaget Naïve har fått mycket uppskattning, liksom hennes inspelningar för Deutsche Grammophon.

Laurence Equilbey är bosatt i Paris, där hon också innehar positionerna som konstnärlig ledare och utbildningschef vid avdelningen för unga sångare vid konservatoriet i Paris.

Den franske pianisten David Fray beskrivs som den kanske mest inspirerade, och definitivt den mest originella Bach-tolkaren i sin generation. Han har en framgångsrik karriär som recitalist, solist och kammarmusiker och samarbetar med ledande orkestrar och framstående dirigenter i såväl Europa som i USA. Hans hyllade inspelningar av Bach har gjort att kopplingen mellan honom och Bach är ständigt aktuell, och självklar. Men hans inspelningar av Mozarts 22:a och 25:e pianokonsert visar att han även är en mästare inom den repertoaren.

Några världsledande dirigenter som Fray har arbetat med är Marin Alsop, Daniele Gatti, Paavo Järvi, Kurt Masur, Riccardo Muti, Esa-Pekka Salonen och Yannick Nézet-Séguin. Bland stora orkestrar han har spelat med är det värt att nämna Royal Concertgebouw Orchestra, London Philharmonic, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Orchestra del Teatro alla Scala, Orchestre National de France, New York Philharmonic, Chicago Symphony och Los Angeles Philharmonic, och han spelar återkommande i konserthus som Carnegie Hall, Vienna Konzerthaus, Wigmore Hall och Théâtre des Champs Elysées.

2021 grundade och presenterade David Fray den första upplagan av Festival L'Offrande Musicale. Festivalen äger rum årligen i hans hembygdsregion Hautes-Pyrénées i sydvästra Frankrike och arrangeras till förmån för personer med funktionsnedsättning.
David Fray har fått flera utmärkelser, inklusive Opus Klassik Award för Årets innovativa konsert (2020), German Echo Klassik-priset för Årets instrumentalist och Young Talent Award från Ruhr Piano Festival. 2008 utsågs han till Årets nykomling av BBC Music Magazine. Vid Montreal International Music Competition 2004 fick han både det andra stora priset och priset för den bästa tolkningen av ett kanadensiskt verk.
David Fray började ta pianolektioner som fyraåring och fortsatte senare sina studier hos Jacques Rouvier vid National Superior Conservatory of Music i Paris, där han för närvarande är bosatt.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Figaros bröllop, uvertyr (K492)

När Beaumarchais’ drama Figaros bröllop lämnades in till Comédie Français i Paris 1784 förbjöd den franske kungen Ludwig XVI teatern att framföra det. Han lät dem tydligt förstå att han hellre skulle låta riva Bastiljen än att låta framföra detta avskyvärda, revolutionära stycke. Vi befinner oss strax innan Franska revolutionen, och stämningarna i staden var explosiva.I Wien var stämningen inte lika laddad, så när Mozart ville få sin opera Figaros bröllop uppförd den 1 maj (!) 1786 lyckades man övertyga kungen om att det bara var en trevlig fars. Men så fanns det heller inte mycket av ursprungsdramats revolutionära anda kvar i Lorenzo da Pontes italienska libretto. Dramat var redan ryktbart i Wien och det kontroversiella ämnet (där tjänaren visar sig vara smartare än adelsmannen) bidrog säkert till operans stora framgång – det retade sinnena. Samma textförfattare skulle också svara för Mozarts operor Don Giovanni och Così fan tutte.

Men givetvis var det Mozarts musik som var den största sensationen. Verket hade krävt mycket arbete och fullbordats först två dagar innan premiären. Redan i uvertyren försätts publiken i feststämning. Det är en sann lustspels­uvertyr där de musikaliska upptågen avlöser varandra, där de melodiska idéerna virvlar förbi i muntra och lekfulla rytmer, i en delikat orkestrering. Musiken har annars ingen tematisk anknytning till operan i övrigt, sådana potpurriuvertyrer blev vanliga först på 1800-talet, men den knyter an till handlingens galenskaper.
Stig Jacobsson

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Pianokonsert nr 21 C-dur ”Elvira Madigan” (K467)
Allegro maestoso
Andante
Allegro vivace assai

Mozart fullbordade sin tjugoförsta pianokonsert i Wien den 9 mars 1785, och den uruppfördes redan tre dagar därefter. Detta snabba förfaringssätt var inte helt ovanligt. Musiklivet var betydligt spontanare på den tiden, då inga stora orkesterinstitutioners generalprogram trycktes ett år i förväg. Pappa Leopold bevistade konserten och har i ett brev berättat att publiken rördes till tårar. Tjugoettan var för sin tid ett radikalt, komplext och vågat verk, och inte alls så underhållande som man var van vid, utan ett högdramatiskt stycke med djärva harmonier. Första satsen är marschartad och i orkesterinledningen hittar man inte mindre än åtta teman. I den underbara, långsamma satsen finns halsbrytande dissonanser när den ljusa inledningens F-dur går över i f-moll. Den tidens lyssnare hörde sådant, idag lägger vi knappast märke till det. Det är en ljuv dröm med sordinerade stråkar, en nästan hypnotisk upplevelse. Finalen är livfullt rytmisk, men rymmer även den lyriska avsnitt.

Att konsert nr 21 blivit Mozarts kanske mest spelade och mest kända pianokonsert är en ny företeelse. Världsberömd blev den först när den dök upp som musik i Bo Widerbergs internationellt uppmärksammade film Elvira Madigan.
Stig Jacobsson

Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Symfoni nr 6 ”Pastoralsymfonin” F-dur op 68
Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till landet Allegro ma non troppo
Scen vid bäcken Andante molto mosso
Munter samvaro med lantfolk Allegro
Åskväder. Storm Allegro
Herdesång. Glada och tacksamma känslor efter stormen Allegretto

Inga tonsättningar har väl varit föremål för mer ingående granskningar än Beethovens nio symfonier, och man tycker sig märka att det är i de med udda nummer tonsättaren har kämpat och utvecklats, medan de med jämna nummer inneburit ett mer konfliktfritt och vilsamt skapande. Detta stämmer åtminstone för den sjätte symfonin, den så kallade Pastoralsymfonin, där det inte ens i åskvädret och stormen går att hitta några djupare konflikter. Det liknar mer ett dramatiskt vykort.

Men även om Pastoralsymfonin mestadels är kontemplativ och idyllisk, så innehåller den faktiskt tankar som var nya till och med för Beethoven själv. Dittills hade symfonisatser bara försetts med de italienska tempobeteckningar som vi så ofta ser i programbladen, men redan i de första utkasten till pastoralsymfonin, från sommaren 1807, finns berättande titlar på de olika satserna angivna. De blev rubriker som efterhand växte ut och som vid symfonins fullbordan ett år senare hade blivit riktiga scenanvisningar. Originellt var också att symfonin fick fem satser, mot de traditionella fyra. Något liknande hade Beethoven inte ägnat sig åt tidigare inom symfonigenren och ändå ska man inte förledas att tro att det är fråga om programmusik. Modellen slog emellertid rot och flera senare tonsättare har verkligen komponerat programsymfonier vars fem satser fått lika beskrivande titlar – tänk bara på Berlioz Symphonie Fantastique.

Beethoven ville ännu så länge med rubrikernas hjälp bara ge en känslomässig ledtråd, inte en innehållsmässig.
Hur Beethoven själv formulerat detta har återgivits många gånger, men låt mig få citera hur författaren och folklivsforskaren Karl-Erik Forsslund tolkar detta i en 28 sidor lång skrift om Beethoven från Verdandi 1918:

”Den sjätte, Pastoralsymfonin (i F-dur) är åter lugnare. Han tar efter den uppslitande kampen mot ödet sin tillflykt ut till skogens stillhet, landets idylliskt vänliga frid. Det är en natur- och folklivsmålning i klingande dur och strålande gott humör. Det är en rad tavlor med särskilda överskrifter. Sådan ’programmusik’ och textbeskrivning har ansetts oriktig och otillåtlig, det blir målning och ej musik, efterhärmning och ej fri självständig konst, har man sagt. Men Beethoven har själv bemött denna invändning: ’också utan beskrivning skall man förstå det hela – det är mer ett uttryck för känslorna inför det målade än ett försökt att måla av det i toner.’

Han säger också, att näktergalar och gökar hjälpt honom att komponera denna symfoni, och en närmare granskning har visat hur helt han levt i naturen, hur innerligt han lyssnat till dess musik (liksom flera motiv, kanske främst den dråpliga gammalvalsen med dess liksom haltande synkoperade rytm, visa hur nära och djupt han kände och förstod den gamla präktiga ursprungliga folkmusiken.)”
Pastoralsymfonin intar en särställning inom Beethovens skapande. Den plågade titanen unnade sig att vila ut i lantlig herdemiljö.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.