Brett Dean (F 1961)
Pastoralsymfoni

Brett Dean är utbildad vid konservatoriet i Queensland, men lämnade Australien 1985 för att bli violaspelare i Berlinfilharmonin. Han har där också verkat som solist och kammarmusiker, och därvid varit med om att uruppföra ett stort antal nyskrivna verk skrivna av vår tids mest namnkunniga tonsättare. 1988 började han själv komponera, och han gjorde stor lycka när Nederländska dansteatern i över fyrtio föreställningar gav hans balett One of a Kind. Klarinettkonserten Ariel’s Music gav honom ett stipendium från UNESCO International Rostrum of Composers. Ledande dirigenter som Sir Simon Rattle och Daniel Harding framför regelbundet hans musik. På senare tid har han själv med stor framgång framträtt som solist i den egna konserten för viola. Han har tilldelats en rad hedrande utmärkelser.

År 2000 återvände han till Australien och han berättar själv om hur detta kändes och hur detta väckte idén till han Pastorasymfoni. ”När jag nyligen återvänt till Australien efter mer än 15 år i Tyskland blev jag helt klar över vilken otrolig källa till glädje och skönhet man kan uppleva bara genom att öppna fönstret och lyssna.

Men i min önskan att högtidlighålla denna underbara rikedom av skatter finner jag det idag allt svårare att urskilja min kärlek till naturens ljud från den oerhörda och växande känslan av förlust. Det gäller vår respektlöshet mot världens skogar och vildmarker liksom all shopping, motorvägar, bilparkeringar och bekvämligheter. Sådant är dessvärre en del av vardagen i Australien. Naturligtvis ’älskar’ vi alla naturen, men vi älskar ännu mer det moderna livets kulisser, mer än behovet av att stanna till och njuta av det sagolika. Det här stycket handlar om förtrollande fågelsång och den oro den speglar; förlusten och det själlösa ljud vi har kvar när de alla försvunnit.”

Det här är alltså en annan sorts Pastoralsymfoni. Här finns inte bara den inspiration som Smetana kände för Moldau, Mendelssohn för Hebriderna, Beethoven för sin Pastoralsymfoni – för att inte tala om Messiaens alla fåglar – här finns också en varningssignal. Deans Pastoralsymfoni fullbordades 2001 och uruppfördes i Paris av Ensemble Modern 2001.
Stig Jacobsson

Robert Schumann (1810-1856)
Cellokonsert a-moll op 129
Nicht zu schnell
Langsam
Sehr lebhaft

Robert Schumann hade bott i Dresden i fem år utan att få någon permanent ställning i stadens musikliv. När han därför lockades till en musikdirektörspost i Düsseldorf, hade han inget emot att flytta dit. Han började sin anställning i augusti 1850 medan han var mitt uppe i ansträngande arbeten med flera kompositioner, och medan han kunde känna de första symptomen av den mentalsjukdom som några år senare skulle bryta ut. Överansträngning var säkerligen en bidragande orsak.

Cellokonserten skrevs i en febrig hastighet och den var färdig efter femton dagars arbete (10-24 oktober 1850). Hastigheten tyder emellertid inte alls på slarv, tvärtom har han varit ovanligt noga och kritisk. Även senare har han gått tillbaka till verket för att justera ett och annat – ännu två år senare gjorde han tillägg. Först i augusti 1854 hamnade musiken på förlaget, men då befann sig tonsättaren redan på sjukhuset i Endenich. Själv skulle han aldrig få höra sin konsert.

Cellokonserten är tresatsig, men istället för pauser binder cellon ihop satserna med små övergångar. Yttersatserna är mycket virtuosa, medan mellansatsen kan liknas vid en romans för cello med orkesterackompanjemanget hållet i bakgrunden – en av de vackraste satserna Schumann skrev. Schumann tänkte sig verket snarast som en “symfoni” med integrerad cellostämma.

Düsseldorf kunde nog ha blivit en bra bostadsort. Här skrev han också tredje och fjärde symfonierna. Men i april 1852 drabbades han av det som hustrun Clara kallade en ”reumatisk attack”, och som utvecklades till den sinnessjukdom som tvingade honom att slänga sig i floden den 20 februari 1854, och som fråntog honom den skapande gnistan under hans sista två levnadsår.
Stig Jacobsson

Franz Schubert (1797–1828)
Symfoni nr 4 c-moll “Den tragiska” (D 417)
Adagio molto - Allegro vivace
Andante
Menuetto (Allegro vivace)
Allegro

Franz Schubert var bara sexton år gammal när han skrev sin första symfoni, och därefter skulle han en tid skriva en ny symfoni varje år. Den fjärde symfonin skrev han i april 1816 då han ännu var hjälplärare i sin fars skola i Lichtental. Om symfonin är tragisk eller ej, får den enskilde lyssnaren själv avgöra, men att den skiljer sig från de soliga tredje och femte symfonierna, torde alla kunna vara överens om. Symfonins tillnamn, “Den tragiska”, härstammar i och för sig från Schubert själv, men han skrev dit det inför ett framförande långt senare. Av alla Schubertsymfonier bara en till som går i moll: nr 8 “Den ofullbordade”.

Inledningen är passionerat mörk, men naturligtvis inte utan poesi. Det är också här vi hittar symfonins mest tragiska avsnitt. Men kanske är det ändå riktigare att tala om dramatik och allvar, än om tragik. Kanske finns det en självbiografisk bakgrund till den dystra stämningen, för samma månad som han komponerade symfonin, fick han också veta att han inte skulle få tjänsten som musikdirektör i Laibach. Efter inledningen kommer ett rörligare och mer personligt parti, och i andra satsen dominerar lyriken genom ett tema som senare (i 3/4-takt) skulle dyka upp i Ass-durimpromtut för piano. Tredje satsen är knappast en menuett, även om den heter så, utan snarare ett scherzo i Beethovens anda, med sina olika långa fraser och taktarter som växlar mellan 2/4 och 3/4. I finalen återkommer stämningarna från första satsen och hela symfonin slutar med ett unisont C – precis så som hela symfonin startade.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.