Datum och tid:

Torsdag 19 maj, 19:00

SIGNAL 2022

Sascha Goetzel DIRIGENT
Jeroen Berwaerts TRUMPET

J. HAYDN Symfoni nr 39
K. SCHWERTSIK Divertimento Macchiato op.99 för trumpet och orkester
L.v. BEETHOVEN Symfoni nr 5

Läs mer om Signal-festivalen här!

Möt Joseph Haydns musikaliska bilder av ett stormigt, skrämmande hav i symfoni nr 39, som också kallas Tempesta di mare – storm över havet. Haydn var 33 år när han komponerade musiken, och påverkad av tidens ideal som fångades i uttrycket Sturm und Drang – storm och längtan. En motvikt till upplysningens idé om rationalitet, empirism och förnuft. Här möter vi i en explosiv musik med hög energinivå.

2007 beställde den svenske trumpetaren Håkan Hardenberger ett verk av tonsättaren Kurt Schwerstik. Verket kom att tituleras Divertimento Macchiato och spelas här av den belgiske trumpetsolisten Jeroen Berwaerts som har en bred repertoar som sträcker sig från barock till nutida musik. Han har uruppfört många verk och framfört nutida repertoar av Eötvös, Hosokawa och Gruber. Berwaerts är omtalad för sin enastående tekniska kapacitet, sin sensitiva musikalitet och för sina fyndiga programläggningar av verk i skilda sammanhang i samarbete med orkestrar som NHK Symphony Orchestra, Wiener Symphoniker och Konzerthausorchester Berlin. Han har studerat för den legendariske trumpetaren Reinhold Friedrich och varit professor i trumpetspel vid Hochschule für Musik i Hannover. Även jazz ligger Berwaerts varmt om hjärtat och 2017 släppte han CDn Signals from Heaven, där han var både trumpetsolist, jazzvokalist och bandledare.

Som avslutning hör vi Ludwig van Beethovens Symfoni nr 5 – verket som med rätta brukar kallas symfoniernas symfoni. Redan det välkända inledningsmotivet naglar fast lyssnaren på ett sätt som liknar en fängslande roman. Musiken skärper sinnena samtidigt som den vidgar himlarna – i finalen känns det som om taket skulle lyfta. Symfonin hade urpremiär i Wien år 1808 och gjorde stor succé. Beethovens oavlönade sekreterare Anton Schindler gav senare stycket smeknamnet Ödessymfonin. Detta eftersom Beethoven ska ha sagt att musiken klingade ”som ödet knackar på min dörr”.

Wienaren Sascha Goetzel började spela violin i sexårsåldern. Ett antal år senare utexaminerades han från universitetet i Graz, och fick anställning som violinist i anrika Wiener Philharmoniker. Där fick han under ett tiotal år självfallet rikliga tillfällen att samarbeta med och på närhåll studera många av världens främsta dirigenter. Han tog även privatlektioner för bland andra Zubin Mehta, Riccardo Muti och Seiji Ozawa. Bland de orkestrar Goetzel har gästat finner man City of Birmingham Symphony Orchestra, Nordtyska radions orkester i Hannover, Luxemburgs filharmoniker, Berliner Symphoniker och symfoniorkestrarna i Baltimore och Toronto.

Som operadirigent har Goetzel verkat vid Wiens båda stora operahus, Staatsoper och Volksoper. Dessutom har han bland mycket annat dirigerat vid Marinskijteatern i S:t Petersburg och operan i Los Angeles. Han har samarbetat med en rad ryktbara sångare, som exempel kan nämnas Placido Domingo, Anna Netrebko, José Cura, Thomas Hampson och Bo Skovhus.

För närvarande är Goetzel chefdirigent och konstnärlig ledare för Borusan Istanbul Philharmonic Orchestra och har tidigare varit förste gästdirigent för såväl Orchestre Symphonique de Bretagne som Kanagawa Philharmonic Orchestra i Japan.

Den belgiske trumpetsolisten Jeroen Berwaerts har en bred repertoar som sträcker sig från barock till nutida musik. Han har uruppfört många verk och framfört nutida repertoar av Eötvös, Hosokawa och Gruber. Berwaerts är omtalad för sin enastående tekniska kapacitet, sin sensitiva musikalitet och för sina fyndiga programläggningar av verk i skilda sammanhang i samarbete med orkestrar som NHK Symphony Orchestra, Wiener Symphoniker och Konzerthausorchester Berlin. Han har studerat för den legendariske trumpetaren Reinhold Friedrich och varit professor i trumpetspel vid Hochschule für Musik i Hannover. Även jazz ligger Berwaerts varmt om hjärtat och 2017 släppte han CDn Signals from Heaven, där han var trumpetsolist, jazzvokalist och bandledare.

Joseph Haydn (1732-1809)
Symfoni nr 39 g-moll (Hob I:39)
Allegro assai
Andante
Menuet & Trio
Finale: Allegro di molto

1761 anställdes Joseph Haydn som kapellmästare hos den ungerska furstefamiljen Esterházy, en konstälskande familj som ägde sommarslottet Esterháza i nuvarande Ungern, samt en vinterbostad i Eisenstadt några mil utanför Wien – förutom en handfull bostäder inne i själva Wien. Haydn kom att vara anställd hos familjen ända tills den store mecenaten Nicholas gick ur tiden i september 1790, alltså i nära trettio år. Under dessa år komponerade Haydn nästan alla sina symfonier och en lång, lång rad andra verk. Haydn hade den fantastiska förmånen att vara ledare för furstens orkester, och kunde därför omedelbart själv framföra varje nytt verk han komponerade. Det är också här Haydns mästerskap blomstrar, och han lägger därmed grunden för hela symfonikonstens fortsatta utveckling.

Under 1770-talet ägnade han mycket tankemöda åt att fundera över hur en symfoni skulle se ut, och han fann att det fanns två vägar att gå. Den kan vara storslaget utåtriktad med trumpeter och pukor, eller den kan vara lyriskt kammarmusikalisk. Han prövade sig fram längs båda vägarna i en rad lyckade kompositioner, och flera av dem fick fantasifulla namn: nr 43 Mercury, nr 44 Sorgesymfoni, nr 45 Avskedssymfonin. Men de flesta har inga namn alls, men är likafullt underbara verk.

Liksom Mozarts verk är försedda med ett K-nummer (efter Ludwig Köchels kronologiska katalog) så har Haydns verk ett Hob-nummer efter den holländske musikforskaren Anthony van Hobokens 1957 utgivna katalog. I denna är varje genre försedd med en romersk siffra, och under denna är verken kronologiskt ordnade. När det gäller symfonier har Hoboken under genresiffran I noterat 104 verk!

Ur musikhistorisk synvinkel är just symfoni nr 39 ovanligt betydelsefull. Det är från och med nu Haydn börjar nosa på den mogna stil som inom ett par år skulle blomma i full kraft – man märker det särskilt i yttersatserna. Dessutom är hans ovanliga bruk av fyra horn anmärkningsvärt. Han valde horn som var stämda så att de kan användas till att skapa en så rik harmonisk struktur att metoden genast härmades av så stora tonsättare som Johann Christian Bach och Mozart. Tonarten g-moll har också lockat andra tonsättare till extra stora mästerverk.

Redan i första satsen märker man Haydns originalitet. Huvudtemat presenteras helt stilla och pauser får stor betydelse. Men med tiden ökar spänningen till lidelse i en lysande femstämmig struktur. Andra satsen är förvisso vacker, men enkel och skriven för enbart stråkar, där han den symfoniska spänningen får en vilopuls, och menuetten har en ganska folklig mellandel. I finalen möter vi åter en Haydn med dynamiska kontraster, med virtuosa stämmor och en rastlös nerv.
Stig Jacobsson

Kurt Schwertsik (f 1935)
Divertimento Macchiato op. 99 (2007)
Alla marcia
Serenata. Maestoso
Capriccio (& Intermezzo) Molto deciso – Andante tranquilllo
Notturno. Andante tranquillo
Finale. Con spirito, molto vivace
Epilogo

Kurt Schwertsik hör till de mest framgångsrika österrikiska tonsättarna under 1900-talet, och han har erhållit såväl staden Wiens musikpris 1980 som det stora österrikiska statspriset 1992. I sin ungdom hörde han till de modigaste modernisterna och han besökte tidigt festivalerna i Darmstadt och Köln, där han tog lektioner för pionjärer som Stockhausen, Kagel och Cage. Men han var också utbildad hornist och satt som stämledare i Wiener Symphoniker. 1958 grundade han tillsammans med kollegan Friedrich Cerha den legendariska ensemblen Die Reihe och 1968 grundade han med själsfränden H K Gruber en ensemble kallad MOB art & tone ART, för vilken han bland annat komponerade en Symphonie im Mob-stil op 19. Vid det laget hade han blivit synnerligen kritisk mot avantgardets överintellektuella positioner. Han hade i stället inspirerats av Erik Satie, Mahler och populärmusik (Beatles!), och menade att ”komposition har med konsten att beröra människor att göra”. Han strävar efter att göra sin musik enkel och lättlyssnad.

Trumpetkonserten Divertimento Macchiato uruppfördes med Håkan Hardenberger som solist vid juletid 2007. Schwertsik har berättat att han i sin ungdom i Wien hörde så många usla Divertimenti i neoklassisk stil att han inte själv velat skriva något sådant. Men så skrev han i alla fall det här stycket, och efter premiären föreslog hans hustru Christa att man skulle lägga ordet Macchiato till titeln för att ge verket en ironisk doft av modernt designat kaffe – ”mer Starbucks än Old Vienna”.

Liksom ett klassiskt divertimento är Schwertsiks verk ett lättsamt och utåtriktat stycke med många korta satser, sex för att vara exakt. Det börjar med en högljutt klingande ritornell. Den andra satsen skrev han redan 2001 för ett annat sammanhang, men fann att den passade utmärkt här. Capriccio-satsen spelar rollen av ett scherzo med ständigt upprepade fraser, medan intermezzo-delen förmedlar en drömsk stämning som också fortsätter i den Notturno som kan ses som verkets hjärta. Finalen återvänder till första satsen marschliknande karaktär, snabbare och mer hektisk, kanske med en spansk krydda, och på detta en epilog som mynnar ut i intet.
Stig Jacobsson

Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Symfoni nr 5 c-moll op 67 ”Ödessymfonin”
Allegro con brio
Andante con moto
Scherzo. Allegro
Allegro

I Wien blev Beethoven tidigt känd och uppskattad som en gigant bland pianisterna, men han uppskattades inte lika mycket som tonsättare, därtill var han alltför egensinnig och modern. Han bröt med traditionen när han förvandlade den eleganta klassicismen till stormande romantik. Många fann det stötande när han så uppenbart blandade in sig själv, sina egna känslor, sina åsikter i musiken. Men det här var den tid då Konstnären tog plats i historien. Beethoven betraktade sig inte längre som en musikens hantverkare. Berömt är hans uttalande om att det minsann finns många kejsare, men bara en Beethoven. Kejsaren hade dessutom fått sitt ämbete genom arv, Beethoven hade fått slita sig till sitt.

Under konserten på Theater an der Wien den 22 december 1808 insåg den insatta publiken i Wien att Beethoven även var en tonsättare av stora mått. Han hade fått möjligheten att presentera sig själv med en porträttkonsert, och han tog verkligen chansen. Det blev en fyra timmar lång konsert, och han gav prov på många verk som dittills varit ospelade. Här uruppfördes såväl den femte som sjätte symfonin, stora delar av mässan i C-dur, konsertarian ”Ah! Perfido” och för denna konsert speciellt komponerade Körfantasin op 80. Dessutom framträdde Beethoven själv som improvisatör vid pianot.

Beethoven fick verkligen slita med sin musik. ”Jag bär med mig mina idéer under lång tid”, sade han, och det var i själva verket en underdrift. När det gäller femte symfonin bar han på idéerna i åtta år. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är oerhört intressant att betrakta proceduren i hans ännu bevarade skissböcker. Alla strykningar, ändringar, tillägg gör att notsidorna blir obegripligt röriga – bara Beethoven själv visste hur han skulle tolka dem. De första tankarna förefaller förvånansvärt torftiga, men när han fått brottas med dem en tid, antar de alltmer spännande former, och när han slutligen är nöjd har han också åstadkommit något genialt. Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar. På liknande sätt har han arbetat med hela verket, och även instrumentationen har vållat problem.

Andra satsens tema kan i skisserna återfinnas i åtminstone fjorton olika versioner. Scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en patetisk mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!


Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.

Garderob:
Garderoberna hittar du i vår foajé på entréplan. Den bevakade garderoben är enbart öppen i samband med större konserter i Gevaliasalen och det kostar 20 kr/plagg. Biljett till den bevakade garderoben köper du i samband med biljettköpet alternativt på plats i biljettkassan. Den obevakade garderoben är gratis. Det är obligatoriskt att hänga av sig ytterkläder vid konsertbesök. Av säkerhetsskäl är det inte tillåtet att ta in ytterkläder i konsertsalen.

Parkering:
Det finns ett begränsat antal parkeringar utanför Gävle Konserthus. Vill du parkera där bör du vara på plats i god tid innan konserten. Om vår parkering skulle vara full, hänvisar vi till parkeringshus i Gävle centrum eller parkeringen vid Silvanum/Högskolan. Väljer du att parkera i Gävle centrum eller vid Silvanum/Högskolan tar det ca 5-10 minuter att promenera till konserthuset.

Fotografering:
Vänligen tänk på att fotografering, filmning eller ljudupptagning under pågående konsert kan vara störande för andra konsertbesökare och är inte att rekommendera. Slå gärna på din mobiltelefon EFTER konserten. 

Allergier:
Tänk på att starka parfymer och hårsprejer kan vara mycket besvärande för allergiker.

Övrigt: 
Mat och dryck är inte tillåtet att ta med in i Gevaliasalen