Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Pianokonsert nr 3 c-moll op 37
Allegro con brio
Largo
Rondo: Allegro

Numreringen av Beethovens pianokonserter säger inte alltid så mycket om deras tillkomstordning. Delvis hänger detta samman med att han bar vissa verk inom sig så länge innan han skrev ner dem, att senare påbörjade verk blev klara före. De första skisserna till tredje pianokonserten kan dateras till 1797, då han blivit mycket inspirerad av att ha lyssnat till ett framförande av Mozarts pianokonsert nr 24 i samma tonart. Det handskrivna manuskriptet är daterat år 1800, och det betyder att pianokonsert nr 2 blev fullbordad senare.

Det första framförandet av tredje pianokonserten ägde rum så sent som den 5 april 1803 i Theater an der Wien. Evenemanget beskrivs som en mycket rörig historia, mest beroende på att Beethoven var allt annat än en smidig organisatör. I en tidningsartikel kan man läsa att Beethoven inte fick särskilt långa applåder, trots att han kvällen till ära samlat alla sina mest hängivna beundrare. Skälet är att man redan började betrakta honom som en underlig kuf.

Beethovens elev Ferdinand Ries har rapporterat att Beethoven spelade solostämman i pianokonserten med glatt humör, men att många noter ”föll under bordet”. När det gällde själva kompositionen menade Ries dock att ingen tonsättare han kände ens kom i närheten av Mästaren – än idag är vi villiga att hålla med.

Trots den allvarliga tonarten är Beethovens tredje pianokonsert inte något stort och tragiskt drama, som så många andra av hans verk i c-moll (till exempel symfoni nr 5 ”Ödessymfonin”). Tvärtom har denna konsert en klassiskt klar uppläggning. I synnerhet largot är genomskinligt enkelt och fjärilslätt. Det utåtriktade slutrondot ägnar sig däremot mer åt tvära kast i känslor och tonarter.
Stig Jacobsson

Felix Mendelssohn (1809-1847)
Symfoni nr 4 A-dur op 90 ”Den italienska”
Allegro vivace
Andante con moto
Con moto moderato
Saltarello Presto

I eftervärldens ögon är Felix Mendelssohns ”Italienska symfoni” ett ovanligt lyckat och inspirerat mästerverk. Men trots att han här skrivit ner sina starkt positiva upplevelser av en italiensk resa 1830-31 – inte minst tydliga i finalens härligt medryckande karnevalsstämning – så blev han själv aldrig riktigt nöjd. Han var visserligen bara några och tjugo år gammal vid den här tiden, men för Mendelssohns del betyder det att han redan skrivit sina mest spelade och älskade verk, däribland tretton små geniala stråksymfonier, ett flertal solokonserter och kammarmusikverk och den strålande uvertyren En midsommarnattsdröm.

Det hela började så glatt och lovande när han i februari 1830 skrev ett brev hem till sin likaså komponerande syster Fanny, att ”den italienska symfonin tar sig – den kommer att bli det lyckligaste verk jag hittills skrivit”. Men tiden gick och i början av 1832 skrev han från Berlin att arbetet kostat honom de värsta ögonblick han någonsin upplevt.

"Italienska symfonin” fullbordades inte förrän i mars 1833 och några månader senare uruppförde han den som dirigent i London, närmare bestämt i Hanover Square Rooms (där Haydns Londonsymfonier introducerades på 1790-talet). Han lät symfonin räknas in bland de tre verk som London Philharmonic Society beställt av honom i november 1832. För en symfoni, en uvertyr och ett vokalverk erbjöds han 100 guineas.

Framförandet blev en omedelbar succé, men tonsättaren blev aldrig så nöjd med sitt arbete att han lämnade det till tryckeriet. Genom åren fick symfonin genomgå en rad revideringar. 

Den italienska symfonin framfördes aldrig i Tyskland under tonsättarens levnad, och först fyra år efter hans död publicerades symfonin och fick då opusnumret 90, trots att den kronologiskt sett borde ha ett nummer omkring 30. Mendelssohns symfonier skrevs faktiskt i följande ordning: nr 1 op 11 1824, nr 5 ”Reformation” op 107 1832, nr 4 ”Italienska” op 90 1833, nr 2 ”Lobgesang” op 52 1840 och slutligen nr 3 ”Skotska” op 56 1842.

Idag har vi svårt att förstå varför tonsättaren inte godkände denna ungdomligt vitala musik, som är så genomsyrad av söderns glödande sol, men som också rymmer ömhet och kärlek. Musiken är så spontan att man inte anar upphovsmannens möda. Den är genomskinligt instrumenterad och klassiskt klar i strukturen.

Utan förberedande preludier bryter glädjefulla blåsarackord ut, sammanbundna av violinmelodier. Är andra satsen ett vykort från vandrande pilgrimer och är den tredje en lantlig, nattlig naturbild? Och vilken annan dursymfoni slutar med en sats i moll, om än aldrig så livfull?
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.