Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Christian Reif har snabbt etablerat ett gott renommé för sin naturliga musikalitet och tekniska behärskning. Han är konstnärlig ledare för Lakes Area Music Festival i Minnesota, en månadslång sommarfestival som sträcker sig från opera och kammarmusik till symfoniska framträdanden.

Säsongen 2022/23 inkluderade konserter med flera av de ledande orkestrarna i Europa och USA, och sommaren 2023 ledde han konserter på Enescu-festivalen, Grand Teton Music Festival och World Youth Symphony Orchestra på Interlochen.

Med fötterna i både Nordamerika och Europa har Reif dirigerat symfoniorkestrarna i städer som San Francisco, Baltimore, Houston, Dallas, Colorado, Indianapolis, Kansas City och Saint Paul. I Europa har han uppträtt upprepade gånger med Orchestre National de Lyon, Royal Scottish National Orchestra, Münchner Rundfunkorchester, Gävle Symfoniorkester, Hallé Orchestra och Stavanger Symphony.

Under pandemin var Reif aktiv på piano och spelade in en serie virtuella ”Songs of Comfort” med sin fru, den klassiska sångerskan Julia Bullock. I november 2020 presenterade NPR Music duon i en ”Tiny Desk (Home) Concert” för deras speciella karantänutgåva av serien. NPR:s Tom Huizenga fann det ”bland de mest transcendenta musikaliska ögonblicken jag har upplevt i år” och The New York Times lyfte fram dem på deras ”Bästa klassiska musik 2020”-listan.

Från 2016 till 2019 var Christian husdirigent för San Francisco Symphony och konstnärlig ledare för San Francisco Symphony Youth Orchestra, efter att ha varit dirigentstipendiat vid New World Symphony från 2014 till 2016 och vid Tanglewood Music Center 2015 och 2016. Han studerade dirigering vid Mozarteum i Salzburg och vid The Juilliard School i New York City. Det var där han först träffade sin fru Julia Bullock, som han bor med i München.

Alice Sara Ott är en av den klassiska musikens mest kreativa talanger, och under säsongen 2023–24 var hon Artist in Residence på Londons Southbank Centre och Paris Radio France. Hon ger också världspremiär för en ny pianokonsert, specialskriven för henne av Bryce Dessner. Dessutom ger hon sig ut på en omfattande Asienturné med sitt projekt *Echoes of Life* och släpper två stora nya album på Deutsche Grammophon, där hon är exklusiv inspelningsartist.

Under 2023-24 turnerade Alice Sara Ott med London Symphony Orchestra under ledning av Sir Antonio Pappano, samt City of Birmingham Symphony Orchestra med Kazuki Yamada. Hon debuterade med New York Philharmonic där hon framförde Ravels G-durkonsert med Karina Canellakis som dirigent. Ott gav också premiärframträdanden av Bryce Dessners pianokonsert med Tonhalle Zurich Orchestra under Kent Nagano, och senare med prestigefyllda orkestrar som Londons Philharmonia Orchestra, Orchestre Philharmonique de Radio France, Cincinnati Symphony Orchestra, Münchner Philharmoniker och Deutsches Sinfonieorchester Berlin.

Bland de stora albumsläppen under säsongen fanns "Beethoven" och "Echoes of Life Deluxe", en uppföljare till hennes kritikerrosade tionde album på Deutsche Grammophon. Beethoven-projektet, skapat i samarbete med Apple Music, släpptes exklusivt vid lanseringen av den nya Apple Music Classical-appen, där Ott var ansiktet utåt i en global reklamkampanj.

Alice Sara Ott tog också med "Echoes of Life" på en omfattande Asienturné till Kina, Hongkong och Japan. Projektet, som bygger på Chopins preludier op.28 och innehåller verk av bland annat Chilly Gonzales, Francesco Tristano, Arvo Pärt och György Ligeti, är i sin liveversion ett unikt samarbete med arkitekten Hakan Demirel. En digital videoinstallation som ackompanjerar konserten tog publiken på en virtuell resa och skapade en unik konsertupplevelse.

Förutom sin musikaliska karriär är Alice Sara Ott även en talangfull illustratör och designer. Hon har skapat en signaturserie väskor för det tyska premiumvarumärket JOST och har samarbetat med globala varumärken som Apple Music, Technics och de lyxiga smyckesmärkena Chaumet och Wempe.

Johan Halvorsen (1864-1935)
Evertyrbilleder op 37
Peik, Prinsessen og Stortroldet. Allegro non troppo
Prinsessen kommer ridende på Bjørnen. Moderato molto
Troldenes indtog i Berget det blå. Molto moderato
Dans av Småtrold. Allegro molto. Furioso

Johan Halvorsen var året äldre än Sibelius och Nielsen, och utbildade sig först till violinist, för att efter mitten av 1890-talet allt flitigare ägna sig åt att dirigera och komponera. Han utvecklades till en av Skandinaviens främsta dirigenter och ledde under olika perioder orkestrarna i Bergen och Kristiania. 1899 sökte den nybyggda Nationalteatern i Kristiania en kapellmästare, och posten gavs till Halvorsen. Där fick han en orkester på 43 man till sitt förfogande, den största professionella orkestern i Norge vid den tiden. Ekonomiska svårigheter medförde att orkestern runt 1920 reducerades till en teaterorkester på femton musiker. Under tio år, sex kvällar i veckan, dirigerade han musiken till en lång, lång rad skådespel, till vilka han själv i många fall skrivit musiken. Bland alla dessa pjäser hittar man Peik og Stortroldet av Adam Hiort, som gavs under julen 1922.

Halvorsen lade ner mycket arbete på musiken, och när pjäsen lades ner omformade han musiken för stor orkester i fyra satser – Norske Eventyrbilleder, dedicerade till hans fyra barn, som vid det laget var vuxna!

I den första satsen imiterar violinerna det norska nationalinstrumentet Hardangerfela för att porträttera sagohjälten Peik. Den av trollen bortförda Prinsessan skildras i en enkel, vacker melodi i flöjt, medan trollen själva har ett mörkt tema i basarna, fullt av dissonanser. I detta tema hittar man också intervallet tritonus, som brukar kallas ”djävulen i musiken”. Den andra satsen kan ses som en musikalisk illustration till Theodor Kittelsens målning av Prinsessan som rider på björnen i Asbjørnsen och Moes folksagosamling. Som tredje sats hör vi en skildring av trollen när de intar det blå berget, men riktig trollaktigt blir det först i finalen, där även småtrollen visar sina demoniska sidor, inte minst genom xylofonens skelettskrammel.
Stig Jacobsson

Maurice Ravel (1875-1937)
Pianokonsert G-dur
Allegramente
Adagio assai
Presto

Mot slutet av sin aktiva karriär arbetade Maurice Ravel samtidigt på sina båda inbördes mycket olika pianokonserter. Året var 1930, och snart skulle den förfinade esteten Ravel drabbas av sjukdomar som tystade honom. Ännu stod han på toppen och han hade fått beställning på en konsert för pianisten Paul Wittgenstein som förlorat sin högerarm i första världskriget – det blev den mörka och mardrömslikt tragiska "vänsterhandskonserten". Parallellt komponerade han en konsert i G-dur för Marguerite Long, och i båda fallen har de tilltänkta pianisterna spelat in sina konserter på skiva med ton¬¬sättaren som dirigent. Long urupp¬förde Ravels Pianokonsert i G-dur i Salle Pleyel den 14 januai 1931.
Konserten i G-dur blev en briljant, sprudlande solig konsert med klassisk tresatsig struktur och med virtuos orkesterbehandling, full av artisteri och en del sarkasm. Orkestern är luftig och innehåller på brassidan bara två horn och en trumpet. Här finns ibland en antydan av jazz. Gershwins Rhapsody in Blue skrevs bara sex år tidigare. När Ravel 1928 under fyra månader var på turné i USA, träffades de båda kollegerna, men det var också då Ravel nekade att ge Gershwin undervisning – han ville inte störa amerikanens naturbegåvning.
Idén till konsertens inledande tema hade Ravel fått på tåget mellan Oxford och London redan 1927, då han mottog ett hedersdoktorat vid Oxford universitet. Det är stället där pianisten ackompanjerar piccolaflöjtens soloinslag, innan pianisten själv får spela huvudrollen. Om inledningen till Adagiot för ensamt piano sa Ravel till pianisten Long att "den långspunna frasen nästan tog kål på mig", men tack! detta hör till det ljuvligaste som någonsin skrivits. Mozarts klarinettkonsert bidrog med inspiration, och det blev en dröm av ofattbar skönhet. Finalen är en delikat cocktail med jazzig Ess-klarinett och trombonglissandi – och så småningom kan man kanske urskilja visan Three blind mice ...
Stig Jacobsson

Paul Hindemith (1895-1963)
Mathis der Maler
Ruhig bewegt – Änglakonsert
Sehr langsam – Gravsättning
Sehr langsam, frei im Zeitmass - S:t Antonius frestelse 

1932 började Paul Hindemith skriva texten till en opera om den store 1500-talsmålaren Mathias Grüne­wald, känd för altaret i Isenheim-kyrkan. Operan kom att heta Mathis der Maler (Mathias målaren). Hindemith hade redan då tagit definitiv ställning mot de tyska nazisterna, och lade i operans handling in stark kritik mot att man på 1500-talet brände tidiga protestantiska skrifter – adressen var tydligt riktad mot nazisternas bokbål. I operan finns även en hel del andra paralleller till samtiden.

Naturligtvis blev operan genast förbjuden och istället förvandlade Hindemith några avsnitt ur operan till en symfoni med samma namn. I hans dagbok kan man för den 27 februari 1934 läsa: ”En massa arbete. Detta omfattande partitur har skapats trots resor, konserter, repetitioner och undervisning … Nästa vecka äger uruppförandet rum under Furt­wängler …” Det behövdes en god portion civilkurage av dirigenten att framföra detta kritiserade verk, och tonsättaren själv dirigerade en månad efter premiären en skivinspelning. Idag räknas Mathis der Maler till mellankrigstidens viktigaste kompositioner.

Första satsen heter Änglakonsert, liksom en av bilderna på Isen­heim­altaret. Alldeles i inledningen presenteras en melodi hämtad från en hymn­bok daterad i Mainz 1605: ”Es sungen drei Engel ein süssen Gesang” (Tre änglar sjunger en ljuv melodi). Melodin hörs tre gången, varje gång kraftfullare instrumenterad. Denna sats fungerar också som förspel till operan.

Den korta mittensatsen, Gravsättning, är en långsam sorgmarsch som i operans sista scen utgör ett mellanspel där man får en föraning om den kvinnliga huvudrollen Reginas död. Hon var dotter till bondeledaren Schwalb och dödades under de allvarliga bondeuppror som ägde rum på 1500-talet. Också till denna händelse var det lätt att dra samtida paralleller.

Finalen är lika lång som de båda föregående satserna tillsammans och är en instrumental version av operans sjätte scen. Här skildras symboliskt S:t Antonius frestelse (också den avbildad på Isenheim-altaret) med ett rikt klangspektrum, medryckande rytmer och målande dissonanser.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.