Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Christian Reif har snabbt etablerat ett gott renommé för sin naturliga musikalitet och tekniska behärskning. Han är konstnärlig ledare för Lakes Area Music Festival i Minnesota, en månadslång sommarfestival som sträcker sig från opera och kammarmusik till symfoniska framträdanden.

Säsongen 2022/23 inkluderade konserter med flera av de ledande orkestrarna i Europa och USA, och sommaren 2023 ledde han konserter på Enescu-festivalen, Grand Teton Music Festival och World Youth Symphony Orchestra på Interlochen.

Med fötterna i både Nordamerika och Europa har Reif dirigerat symfoniorkestrarna i städer som San Francisco, Baltimore, Houston, Dallas, Colorado, Indianapolis, Kansas City och Saint Paul. I Europa har han uppträtt upprepade gånger med Orchestre National de Lyon, Royal Scottish National Orchestra, Münchner Rundfunkorchester, Gävle Symfoniorkester, Hallé Orchestra och Stavanger Symphony.

Under pandemin var Reif aktiv på piano och spelade in en serie virtuella ”Songs of Comfort” med sin fru, den klassiska sångerskan Julia Bullock. I november 2020 presenterade NPR Music duon i en ”Tiny Desk (Home) Concert” för deras speciella karantänutgåva av serien. NPR:s Tom Huizenga fann det ”bland de mest transcendenta musikaliska ögonblicken jag har upplevt i år” och The New York Times lyfte fram dem på deras ”Bästa klassiska musik 2020”-listan.

Från 2016 till 2019 var Christian husdirigent för San Francisco Symphony och konstnärlig ledare för San Francisco Symphony Youth Orchestra, efter att ha varit dirigentstipendiat vid New World Symphony från 2014 till 2016 och vid Tanglewood Music Center 2015 och 2016. Han studerade dirigering vid Mozarteum i Salzburg och vid The Juilliard School i New York City. Det var där han först träffade sin fru Julia Bullock, som han bor med i München.

Peter Jablonski, en prisbelönt och internationellt hyllad svensk pianist, beskrivs av Gramophone som "en pianist i full blomning av sin mogna, fantasifulla konstnärlighet".

Som en av sin generations ledande pianister har Jablonski under de senaste trettio åren framträtt på världens stora scener och spelat med över 150 orkestrar, gett över 2000 konserter och gjort hela 30 turnéer i Japan. Upptäckt av Claudio Abbado och Vladimir Ashkenazy och signerad av Decca vid endast 17 års ålder, har han samarbetat och spelat in musik med några av världens mest framstående orkestrar och dirigenter, däribland Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Royal Philharmonic Orchestra och Mariinsky.

Jablonski har framträtt på berömda scener som Royal Festival Hall och Barbican i London, Philharmonie Berlin, Hollywood Bowl i Los Angeles och Concertgebouw i Amsterdam. Hans omfattande repertoar inkluderar kompletta pianokonserter av Beethoven, Tjajkovskij, Rachmaninov och Bartók samt alla Prokofjevs pianosonater.

Han har arbetat med legendariska kompositörer som Witold Lutosławski och Arvo Pärt, och flera verk har komponerats och dedikerats till honom, inklusive Wojciech Kilars Pianokonsert som han framförde vid världspremiären på Warszawas höstfestival – ett framträdande som gav honom Orpheus-priset.

Jablonskis stora diskografi omfattar inspelningar för Decca, Deutsche Grammophon och Ondine, och han har tilldelats flera prestigefyllda priser, inklusive Edison Award och Gramophone Classical Music Award. Han har också hedrats med Litteris et Artibus-medaljen av Sveriges kung Carl XVI Gustaf för sina insatser för kulturen, samt utmärkelsen Årets Svensk i Världen, som han mottog före både ABBA och Astrid Lindgren.

2022 valdes Jablonski in i Kungliga Musikaliska Akademien och blev global ambassadör för Karol Szymanowski, där han framträder och spelar in kompositörens verk världen över. Han mottog även det prestigefyllda franska priset Charles Cros för sin inspelning av Grażyna Bacewiczs pianomusik. Jablonskis kommande inspelningar inkluderar den andra volymen av Chopins mazurkor och verk av Ronald Stevenson.

Säsongen 23/24 inleddes med Bacewicz-residenset hos Göteborgs Symfoniker och Marie Jacquot, och hans kommande framträdanden inkluderar recitaler på Wigmore Hall i London och Seoul Arts Centre samt konserter med Sveriges Radios Symfoniorkester.

Louise Farrenc (1804-1875)
Uvertyr nr 2 Ess-dur op 24

Louise Farrenc skiljer sig väsentligt från andra kvinnliga tonsättare under 1800-talet. Många komponerade bara sporadiskt, innan de gifte sig, många höll sig inom trängre kretsar. Farrenc komponerade över femtio verk, av vilka inte mindre än ett 40-tal publicerades runt om i Europa. Hon slutade komponera sedan hennes enda barn, dottern Victorine, dog i tuberkulos 1859, men kunde då glädjas åt att många av hennes kompositioner spelades tämligen flitigt. Hon kunde också röra sig fritt i de konstnärliga kretsarna i Paris. Hon hörde till en betydande konstnärssläkt som kunde räkna in åtskilliga framstående målare och skulptörer (med namnet Dumont). Själv började hon spela piano som sexåring, och visade en osedvanlig musikalisk begåvning. Hon gifte sig 1821 med flöjtisten Aristide Farrenc, och hon utsågs till professor i pianospel vid Pariskonservatoriet 1842.

Komposition hade hon studerat för den tyskpåverkade böhmaren Anton Rejcha, och till skillnad från sina kvinnliga kolleger komponerade hon gärna i de större formerna, däribland tre symfonier.

Att skriva uvertyrer som varken hörde till en opera eller berättade en handling var vid denna tid något mycket ovanligt, och för Farrenc del innebar de steget bort från det piano som dittills styrt hennes kompositioner och som skapats för det parisiska musiklivets behov av lättsam salongsmusik. Nu, 1834, gav hon sig ut på okänd mark för att också erbjuda Société des Concerts (grundad 1828) fransk orkestermusik – något som sällan förekom på föreningens tidiga konserter. Parallellt skrev hon två konsertuvertyrer: e-moll op 23 och Ess-dur op 24. De är likartade i sin uppläggning med en praktfull långsam inledning på vilken det följer ett livfullt allegro. På detta vis påminner de mycket om första satsen i en symfoni. Den nu aktuella uvertyren har ett ganska mörkt och dramatiskt tonspråk och den är skrivet för en ovanligt stor orkester med fyra horn, två trumpeter och tre tromboner.
Stig Jacobsson

Melcher Melchers (1882 - 1961)
Pianokonsert nr 2 op 23
Allegro
Andante Molto Espressivo
Allegro

Melcher Melchers, en mindre känd men betydande svensk tonsättare, föddes 1882 i Stockholm och har gjort avtryck inom den svenska musikhistorien, särskilt med sin Pianokonsert nr 2. Detta verk, som färdigställdes 1917, står som ett viktigt exempel på den svenska senromantikens strömningar, präglat av både teknisk briljans och djup emotionell resonans.

Melchers musikaliska språk är tydligt influerat av den tyska romantiken, med inspiration från kompositörer som Johannes Brahms och Richard Strauss. Pianokonsert nr 2 speglar detta arv genom dess rika harmoniska struktur, komplexa tematiska utveckling och den känslomässiga intensitet som genomsyrar hela verket. Samtidigt finns det en nordisk ton i musiken, som påminner om den klara och rena melodik som ofta förknippas med skandinavisk musik från denna period.

Verket består av tre satser och följer den traditionella snabb-långsam-snabb strukturen som är typisk för pianokonserter. Den första satsen öppnar med ett kraftfullt och dramatiskt tema som introduceras av orkestern innan pianot tar över med en virtuos och energifylld tolkning. Melchers skicklighet som pianist speglas i den tekniska svårigheten hos pianostämman, som kräver både snabbhet och precision, samtidigt som det kräver att pianisten uttrycker en djup känslomässig förståelse för musikens inre väsen.

Den andra satsen, Adagio, är hjärtat av konserten. Här visar Melchers sin förmåga att skapa lyriska, nästan sånglika melodier, med en djup känsla av introspektion och melankoli. Pianot spelar en central roll, ofta i dialog med soloinstrument från orkestern, vilket ger satsen en kammarmusikalisk känsla trots dess symfoniska skala. Denna sats har beskrivits som en av de mest rörande i Melchers produktion, där den nordiska klangen framträder tydligt.

Finalsatsen återvänder till den kraft och energi som introducerades i första satsen. Med snabba, rytmiska figurer och en storslagen orkestrering bygger Melchers upp en dramatisk final som både utmanar pianisten och engagerar orkestern fullt ut. Här förenas de tematiska trådarna från hela verket, och satsen avslutas med en triumferande coda som sätter punkt för konserten på ett mäktigt sätt.

Pianokonsert nr 2 mottogs väl vid dess uruppförande, men likt många av Melchers verk har den fallit något i glömska i modern tid. Trots detta har konserten framförts av flera framstående svenska pianister under 1900-talet, och den har en stadig plats i den svenska klassiska musikhistorien som ett verk av betydande kvalitet.

Melcher Melchers fortsatte att komponera fram till sin död 1961, men det är Pianokonsert nr 2 som ofta nämns som ett av hans mest fulländade verk. Det representerar en tid då svensk musik var i en övergångsfas, på väg från den romantiska eran till modernismen, och det förkroppsligar den romantiska traditionens sista stora uttryck i svensk musik. Genom detta verk fortsätter Melchers att tala till nya generationer av musiker och lyssnare, och förtjänar att bli återupptäckt och uppskattad för sin bidrag till den svenska musikskatten.

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Symfoni nr 3 ”Eroica” Ess-dur op 55
Allegro con brio
Marcia funèbre: Adagio assai
Scherzo: Allegro vivace - Trio
Finale: Allegro molto - Poco Andante - Presto

Få verk i musikhistorien är omgärdade av så många legender som Beethovens tredje symfoni, den så kallade Erocia-symfonin. En del stannar vid att vara just anekdoter, men det lär stå utom all tvekan att tonsättaren verkligen hade komponerat sin symfoni som en hyllning till Napoleon, som då var förste konsul. Till sin förläggare skrev tonsättaren ett brev den 26 augusti 1804: ”… en ny stor symfoni … egentligen betitlad Bonaparte …” Spåren efter denna beteckning kan man ännu upptäcka på handskriften.

Att Beethoven skulle ha rivit sönder detta titelblad kan inte bevisas, men styrks av eleven Ferdinand Ries vittnesmål: ”Både jag och många andra av hans vänner har sett denna symfoni ligga på hans bord, vackert renskriven i partitur, och på vars titelblad ordet Bonaparte stod längst upp, och längst ned stod det Luigi van Beet­hoven, men i övrigt intet ord. Jag var den förste som meddelade honom att Bonaparte hade utropat sig till kejsare, varpå han råkade i raseri och utropade: ’Är då inte heller han något annat än en vanlig människa! Nu ska också han trampa alla mänskliga rättigheter under fötterna, bara för att tillfredsställa sin egen ärelystnad; bli en tyrann!’ Beethoven gick fram till bordet, fattade titelbladet upptill, rev bort det helt och kastade det på golvet. Första sidan skrevs om och nu erhöll symfonin titeln Sinfonia eroica.” Denna händelse har också beskrivits av greve Moritz Lichnowsky.

Men att den berömda sorgmarschen skulle vara knuten till Napoleon är inte alls belagt. Inspirationen sägs ibland ha kommit efter ryktet om lord Nelsons död, eller från krigen som rasade i Egypten, eller vid den engelske generalen Ralph Abercrombys död vid slaget i Alexandria den 21 mars 1801. Men allt detta kanske inte spelar så stor roll.

Hur som helst, den slutliga dedikationen kom att lyda: ”sinfonia composta per festiggiare il souvenire du un grand’ uomo” - symfoni komponerad för att högtidlighålla minnet av en stor man. Det enda namn som nämns i partituret är Beethovens vän och gynnare furst Lob­kovitz, han som tillägnades symfonin och som senare även fick sig symfonierna nr 5 och 6 tillägnad.

Jämförd med de två föregående symfonierna av Beethoven har vi med den tredje kommit in i en helt ny värld, trots att endast något år skiljer dem åt i tid. ”Jag känner mig inte tillfreds med mina arbeten hittills. Från och med nu tänker jag slå in på en ny väg”, skrev Beethoven i ett brev 1802, och Eroica (som fullbordades 1804) är ett av de första tecknen på att han lyckats i sina intentioner. Tonsättaren behärskar nu materialet och tekniken så fulländat att han vågar ta sig stora friheter, slå sönder den vedertagna sonatformen och ge sig ut på upptäcktsfärder. Detta innebär också att analyserna av symfonin brukar bli mycket olika beroende på vem som analyserar. Man har spekulerat över sorgmarschens placering (före ett glatt scherzo!), över varför han i finalen citerar en melodi som han även använde i en simpel kontradans, i scenmusiken till Prometheus och i pianovariationerna op 35 – och varför sorgetemat återkommer mot symfonins slut.

Varför söka svar på sådana frågor? Varje svar blir ändå en spekulation. Räcker det inte med att Beethoven nu nått ett stadium där hans musik tagit steget bort från behagfull underhållning och istället kommit fram till en personlig bekännelse. Ett monument av grandios arkitektonisk resning, där uttrycksbehovet krävde nya uttrycksmedel. Detta var tankar lika nya och revolutionerande som Napoleons krigskonst – något som den självmedvetne tonsättaren själv påpekade. Samtiden var oförberedd på denna massiva manifestation och fann symfonin vara ett oskönt tecken på originalitetsjäkt. Idag har vi lärt oss njuta av denna storartade musik.

Beethovens tredje symfoni urupp­fördes med tonsättaren själv som dirigent i Wien den 7 april 1805, och har därefter hört till symfoniorkestrarnas mest upp­skattade mästerverk.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.