Jaime Martín, är sedan 2022 chefdirigent för Melbourne Symphony Orchestra. Han är även chefdirigent för National Symphony Orchestra och L.A. Chamber Orchestra. Han är förste gästdirigent för Orquesta y Coro Nacionales de España (Spanska nationalorkestern) sedan säsongen 22/23 och var konstnärlig ledare och chefdirigent för Gävle Symfoniorkester från 2013 till 2022.

Efter att ha tillbringat många år som en högt ansedd flöjtist, övergick Jaime till att dirigera på heltid 2013 och har snabbt blivit eftertraktad på högsta nivå. Nya och framtida engagemang inkluderar hans debut med Dresden, Netherlands Philharmonic och Dallas Symphony Orchestras, och återbesök till London Symphony Orchestra, Kungliga Filharmonikerna, Colorado Symphony, Antwerp Symphony, Orquesta Sinfónica y Coro de RTVE (ORTVE) och Galicia Symphony Orchestras, samt en Europaturné i nio städer med London Philharmonic Orchestra.

Martín har spelat in en serie mycket hyllade Brahms-skivor för Ondine Records med Gävle Symfoniorkester. Han har också spelat in med Orquestra de Cadaqués och olika skivor med Barcelonas Symfoniorkester för Tritó Records. Som flöjtist var Martín förste flöjtist för Royal Philharmonic Orchestra, Chamber Orchestra of Europe, English National Opera, Academy of St Martin the Fields och London Philharmonic Orchestra.

Martín är konstnärlig rådgivare och tidigare konstnärlig ledare för Santander-festivalen. Han var också en av grundarna av Orquestra de Cadaqués, där han var chefdirigent från 2012 till 2019. Jaime Martín är ledamot vid Royal College of Music, London, där han tidigare var flöjtprofessor.

Den serbisk-franska violinisten Nemanja Radulović förenar människor genom musik med sin unika energi, häpnadsväckande virtuositet, djupa uttryck och modiga programval. Hans debut på BBC Proms 2019, där han spelade Barbers Violinkonsert med Bournemouth Symphony Orchestra och Kirill Karabits, hyllades för sin "lyriska finess och otroliga virtuositet" (The Times).

Sedan 2021 är Radulović signerad exklusivt av Warner Classics, och hans debutalbum för skivbolaget – "ROOTS" – tar lyssnaren med på en fascinerande resa genom hans många influenser och inspirationer. Hans tidigare album "Baïka", utgivet av Deutsche Grammophon, blev en omedelbar succé och belönades med 5 stjärnor och Critics' Choice Award av BBC Music Magazine.

Som vinnare av Echo Klassik Award för Årets Nykomling 2015, strävar Radulović efter att tänja gränserna för klassisk musik. Han har vunnit en hängiven publik världen över och har framträtt med ledande orkestrar som Munich Philharmonic, Tokyo Symphony och Orchestre Symphonique de Montréal. Nyligen har han framträtt med New York Philharmonic, Göteborgssymfonikerna, Sydney Symphony och många fler. Hans turné i Storbritannien med Gävle Symfoniorkester och Jaime Martin var en stor framgång, liksom hans utsålda konserter med ensemblen Double Sens på festivaler som Folle Journée de Nantes.

Radulović är också en passionerad kammarmusiker och har spelat på några av världens mest prestigefyllda scener, inklusive Carnegie Hall i New York, Concertgebouw i Amsterdam och Salle Pleyel i Paris. Med sin kammarorkester Double Sens har han skapat hyllade projekt som "Unique – an artist, a place, a concert", ett musikaliskt filmverk inspelat på den ikoniska neolitiska platsen i Carnac, Frankrike.

Radulovićs arbete har uppmärksammats internationellt med utmärkelser som International Revelation of the Year vid Victoires de la Musique Classique och ett hedersdoktorat från Universitetet i Niš, Serbien.

Richard Wagner (1813-1883)
Den flygande holländaren, uvertyr

Den 2 januari 1843 gick den trettioårige Richard Wagners opera Den flygande holländaren för första gången över scenen. Det inträffade på Hovoperan i Dresden, och föreställningen blev en stor framgång – om ock kortvarig. Man hyllade Wagner som en framgångsrik tonsättare av det man kallade Stor Opera i Meyerbeers efterföljd, men man upptäckte snart att “holländaren” också bjöd på mycket som var helt nytt. Här fanns till exempel långa slutna scener, början till tekniken med ledmotiv och inslag av oväntat enkla och ibland rent folkliga melodier. Wagner fortsatte på den inslagna vägen, och skulle som bekant bli en av de allra största nyskaparna inom operakonsten. I “holländaren” står han fortfarande med ena foten i en äldre operatradition, där hänförande välljud ännu var normgivande.
Wagner hade inspirerats av Heinrich Heines Resebilder från ön Norderney och fascinerats av myten om holländaren som dömts att irra omkring på haven till Domedagen, om han inte blev förlöst av en kvinnas kärlek. Men det fanns också en egen och mer personlig inspirationskälla. Wagner hade en period arbetat i Riga och på väg därifrån hade den lilla båt han och hans dåvarande hustru Minna färdats i råkat ut för en kraftig storm och tvingats söka nödhamn i Norge. Operans handling utspelas därför också vid den norska kusten på 1700-talet.
Stig Jacobsson

Max Reger (1873–1916)
Romantisk svit op 125
Notturno (Molto sostenuto)
Scherzo (Vivace)
Finale (Molto sostenuto)

Max Reger närmade sig 40-årsåldern när han den 28 juli 1912 fullbordade sin Romantiska svit op 125. Vid den här tiden var han verksam som dirigent och musikchef i Meiningen, och stod på toppen av sin karriär. Som dirigent för en av tidens främsta orkestrar hade han alla möjligheter att experimentera med klanger och förfina sin förmåga att orkestrera. Men han hade ett synnerligen hektiskt schema, och fann sällan tid att fördjupa sig i sina kompositioner. Idén till den romantiska sviten, med teman och utformning, fick han under en nattlig tågresa, men han fick inte tillfälle att skriva ner sina tankar annat än under korta, mer vilsamma perioder. Han började dessutom bli alltmer självkritisk och såg förmodligen sviten främst som övningar till den symfoni som skulle bli hans magnum opus – men som i själva verket aldrig blev skriven.

Aldrig har väl Reger nosat så nära på Debussys impressionism som här. Ursprungligen hade han tänkt sig att kalla verket för Tre Orkesteretyder med satstitlarna Notturno, Älvaspökerier och Helios. Men till slut var det bara Notturno som följde med i det tryckta partituret, medan de andra satserna fick mer neutrala beteckningar. Däremot lät han citera en dikt av Joseph von Eichendorff (1788–1857) i början av varje sats, och där hittar man fortfarande skälet till de ursprungliga tankarna. Notturno: ”Hör du inte källan som flyter mellan sten och blommor i den stilla skogen …”, Scherzo: ”Stanna hos oss! Dansbanan i dalen är täckt av månglitter, eldflugor lyser upp salen …” och Finalen som var en hyllning till solguden Helios: ”Stig upp, sol, upp i höjden …” 
Stig Jacobsson

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Violinkonsert D-dur op 61
Allegro ma non troppo
Larghetto
Rondo (Allegro)

Beethovens Violinkonsert uruppfördes i Theatre an der Wien den 23 december 1806 vid ”eine grosse musikalische Akademie”, det vill säga vid en offentlig konsert given av en orkester som för tillfället satts samman av tillgängliga hov-, militär-, kyrko- och stadsmusiker. Det var alltid svårt att hitta lediga musiker, och att kunna pricka in dem till ett antal repetitioner var nästan omöjligt. Ofta hölls den enda repetitionen samma dag som konserten, och resultatet blev förmodligen därefter.

Beethoven hade fått beställning på en violinkonsert av den tidens stora fiolunderbarn, Franz Clement, som nu hade hunnit bli 26 år gammal och ansedd konsertmästare vid just denna teater i Wien. Vid den här julkonserten spelades även musik av Méhul, Mozart, Händel, Cherubini och av solisten själv – en sonat som han spelade på en sträng och med fiolen uppochnedvänd. Det var alltså, åtminstone hörd med våra sentida öron, en både splittrad och märklig tillställning, något som säkert bidrog till att även kritiken av violinkonserten blev tämligen negativ. Legenden om att Clement dessutom skulle ha spelat Beethovens konsert utan några föregående repetitioner är sannolikt inte alls sann. Beethoven var själv ingen bra violinist, så han samarbetade mycket nära med Clement under hela komponerandet. Solisten var alltså sedan länge väl insatt i verket.

Det blev ändå en ovanlig violinkonsert. Beethoven lät solostämman vara lyrisk och invävd i orkestern. Att på detta sätt låta formen vara konsertant, men utformningen symfonisk, var en helt ny syn på konsertformen. Tidigare hade man ju gjort allt för att lyfta fram solisten och visa upp hans virtuositet till enklast tänkbara ackompanjemang. Den här gången är orkestern jämbördig. Beethoven lägger här med andra ord grunden för kommande romantiska konserter av Brahms och Tjajkovskij – även dessa i D-dur.

Första satsen är hållen i traditionell sonatform och börjar med ett motiv i pukorna. Blåsarna presenterar det lyriska huvudtemat, som bearbetas i en lång orkesterintroduktion innan fiolen växer fram ur kollektivet först i takt 89. Det betyder att solisten får stå overksam i tre minuter. Alltsammans är mycket lyriskt, liksom andra satsens tre variationer. Den satsen hör till det mest poetiska Beethoven komponerat. En passage leder över till slutrondot, vilket är konsertens enda verkligt virtuosa sats med ett härligt växelspel mellan solist och orkester. Musiken är hållen i vad man skulle kunna kalla ”jaktstil”, något som var på modet i den tidens Wien.

Trots att stora violinister som Tommasini sedan spelade konserten 1812, Baillot 1828 och Vieuxtemps 1838, kom den inte att stanna på standardrepertoaren förrän den trettonårige Joseph Joachim spelade den på sin historiska konsert i London i maj 1844. Man hade ansett konserten otacksam; det fanns konserter som var lättare att spela, men som ändå klingade mer briljant. Idag faller vi inte lika lätt för det ytligt glansfulla. Beethovens djupsinniga tonspråk passar oss bättre.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konsertern håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.