Miguel Sepúlveda inleder säsongen 2025/26 med sin debut i Concertgebouw tillsammans med Rotterdam Philharmonic Orchestra, följt av sin abonnemangsdebut med Dresdner Philharmonie. Senare under säsongen gör han sin debut med LA Philharmonic med konserter runt om i Los Angeles County, och återvänder till Gulbenkian Orchestra för deras femte samarbete.

I juni 2025 utsågs Miguel till delad vinnare av Grand Prix vid International Conducting Competition Rotterdam. Juryn tilldelade honom även priserna för opera och samtida musik, medan musikerna i Rotterdam Philharmonic och Orchestra of the 18th Century röstade fram honom som deras favorit i de symfoniska respektive klassiska rundorna. Han var tidigare semifinalist i Malko Conducting Competition 2024.

Född i Lissabon 1998 studerade Miguel för Jean Marc Burfin och avslutade sin masterexamen vid RNCM. Sedan dess har han dirigerat BBC Philharmonic, BBC Scottish Symphony Orchestra, Manchester Camerata, Münchener Kammerorchester och Orquestra Sinfónica do Porto. I september 2024 utsågs han till Dresdner Philharmonies första Runnicles Fellow och i mars 2025 utsågs han till LA Phil Dudamel Fellow.

Ellinor Bengtson började spela trumpet redan som treåring. Trots sin unga ålder har hon hunnit med att stå på scen med både Kungliga Filharmonikerna och Benny Anderssons Orkester. Idag studerar hon på prestigefulla Royal Academy of Music och hösten 2025 axlade hon rollen som Klassiska artisten i P2; en utnämning som sträcker sig över konsertsäsongen 2025/26 och innebär att hon kommer att medverka i flera konserter i Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester.

Ellinor Bengtson, född 2004, kommer från Tyresö utanför Stockholm. Hon är uppvuxen i en musikerfamilj med flera flöjtister och beskriver valet av trumpet som "lite av ett mysterium". Som femåring började hon på Lilla Akademien där hon studerade trumpet fram till studenten. År 2022 vann Ellinor Bengtson Mogrenpriset i musik, för "en kreativitet och teknik som tillhör en utvecklad artist". Sedan dess har hon påbörjat en Bachelor i musik på Royal Academy of Music i London, där hon nu går sitt tredje år.

Ellinor Bengtson har redan hunnit spela på stora scener som Konserthuset i Stockholm, Dalhalla och Circus. Hon har dessutom turnerat med Benny Andersson som dess yngsta bandmedlem och delat scen med artister som Malena Ernman, Tommy Körberg, Kalle Moraeus, Nils Landgren och Magnus Lindgren.

Peter Tjajkovskij (1840–1893)
Romeo och Julia - uvertyrfantasi

Peter Tjajkovskij var en hängiven beundrare av William Shakespeares dramer, liksom så många andra romantiska tonsättare (Liszt, Dvořák, Berlioz …). Han skrev musik som inspirerats av Hamlet, och som snart trettioårig skrev han 1869 uvertyr-fantasin Romeo och Julia (reviderad 1880). Detta verk är alltså inte avsett som en uvertyr till någon opera, men i likhet med en operauvertyr kan man i musiken i stora drag följa med i dramats händelseförlopp, åtminstone känslomässigt. I inledningens nästan liturgiska tema i klarinetten kan vi, om vi så vill, känna igen broder Laurentius. När stråkarna efter ett tag tar över musiken befinner vi oss mitt i släktfejden mellan ätterna Montague och Capulet. Stämningen blir allt våldsammare, men leder snart över till en kontrasterande kärleksscen: vi möter Julia i engelskt horn, och Romeo i sordinerade stråkar. Liksom i dramat varar kärleksscenen bara en kort stund, för att snart låta stridigheterna återupptas med full styrka, för att så småningom ännu en gång tona in till kärlekstemat. Ett lidelsefullt parti med grandiosa proportioner skildrar de ungas kärlek kontra släkternas hat. När den liturgiska musiken från inledningen återkommer, är det bara för att sörja de döda ungdomarna.
Stig Jacobsson

Johann Nepomuk Hummel (1778-1837 )
Trumpetkonsert Ess-dur
Allegro con spirito
Andante
Rondo: Allegro

Idag kan Hummel inte glädja sig åt någon större berömmelse. Han torde vara nästan okänd hos konsertbesökarna, eftersom hans stora och mångsidiga produktion kommit i kläm mellan Mozart, som var hans lärare, och Beethoven, som var hans gode vän – och vars jämlike han ansågs vara! Samtiden upplevde Hummel som en lysande pianovirtuos, och som tonsättare stod han högt i kurs. Haydn rekommenderade honom som kapellmästare vid hovet i Esterhazy, och han var Liszts företrädare vid hovet i Weimar. Hans pianoteknik anses ha varit en förutsättning för Chopins musik, etc, etc.

Hummel skrev operor, kammarmusik, sånger och orkestermusik i stor mängd. Det är musik som ibland pekar fram mot romantiken. Men visst är det ett ödets ironi att han blivit ihågkommen för ett ganska udda verk, som han inte ens brydde sig om att förse med ett opusnummer – en konsert för det på den tiden ovanliga soloinstrumentet trumpet.

Hans trumpetkonsert är ett briljant stycke musik. Solostämman är tacksam och står i skarp relief mot orkestersatsen, som är hållen i en tidig Beethovenstil. Den är synnerligen krävande för solisten, men mycket elegant och tilltalande, och det är tydligt att Hummel haft ambitionen att frigöra sig från trumpetens gamla roller som fanfar- och signalinstrument och från att kopplas ihop med höviska festligheter. Här har tonsättaren istället skapat en konsert i modern mening, en konsert som klarat sig genom historiens alla blindskär och som fortfarande hör till alla trumpetares önskemusik. Finalens härliga jaktmotiv avslutar konserten i en stämning av glädje och humor.
Stig Jacobsson

Johannes Brahms (1833–1897)
Symfoni nr 2 D-dur op 73
Allegro non troppo
Adagio non troppo
Allegretto grazioso quasi andantino
Allegro con spirito

Johannes Brahms närmade sig symfonikonsten med stor vånda. Han upplevde arvet från Beethoven som både tungt och hämmande. Hur skulle han våga skriva en symfoni efter detta geni? Det dröjde därför tills han var några och fyrtio år innan han presenterade sin första symfoni, och eftersom denna (oväntat för dess upphovsman) blev en stor framgång, sporrades han av det entusiastiska mottagandet till att i ett enda inspirerat svep under några intensiva sommar- och höstmånader 1877 skriva sin andra symfoni.

Som vanligt hade han dragit sig undan jäktet i Wien för att under sommaren finna lugn och ro vid den idylliska Wörther See. Där växte symfonin fram i en trivsam miljö ”där melodierna kommer flygande mot en så ymnigt att man måste se upp för att inte trampa på dem”. Den första symfonins ambitiösa allvar byttes här ut mot ljus och värme. Han visste nu att han behärskade formen perfekt och att han kunde ta det betydligt lugnare och mer avspänt. Till vännen och eleven, den av många så fruktade kritikern Eduard Hanslick, skrev han att ”under vintern kommer en symfoni som klingar så älskvärt och muntert att du kommer att tro att jag skrivit den speciellt för dig – eller snarare för din unga hustru”.

Skälet till att man ibland kallat Brahms andra symfoni för hans ”pastoralsymfoni” hittar man redan i första satsens soldränkta värme och lyckostämning. Här finns en lantligt leende herdeidyll. Andra satsen har blivit allvarligare. Att violoncellernas något klagande tema har gett musiken en mer lidelsefull karaktär innebär bara en kontrast som lyfter fram den intimt gemytliga rikedomen i den nästan menuettliknande tredje satsen, med dess härliga, mycket snabba mellandel. Finalen börjar som vore den skriven av Haydn, men utvecklas till en lantlig idyll som befinner sig ljusårs från den första symfonins monumentala heroism.

Brahms andra symfoni uruppfördes av Wienfilharmonin under ledning av Hans Richter den 30 december 1877, och framgångarna upprepades när tonsättaren själv en knapp månad senare dirigerade den med Gewandhausorkestern i Leipzig. Den rangställning som symfonin genast intog, har den sedan behållit genom åren.
Stig Jacobsson