Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Christian Reif har etablerat ett gott renommé för sin naturliga musikalitet, innovativa programläggning och tekniska skicklighet.

Sedan 2022 är Reif även konstnärlig ledare för Lakes Area Music Festival i Minnesota – en månadslång sommarfestival som samlar några av USA:s främsta klassiska musiker. Programmet sträcker sig från opera och kammarmusik till symfoniska konserter och beställningsverk. Festivalen verkar för att högkvalitativa kulturupplevelser ska vara tillgängliga för alla och tillämpar en modell där publiken själv bestämmer biljettpriset.

Säsongen 2025/26 bjuder på debuter med Nashville Symphony, The Florida Orchestra, Danish Chamber Orchestra, Latvian National Symphony Orchestra och Australian Youth Orchestra, samt återkomster till Houston Symphony, National Arts Centre Orchestra i Ottawa, Netherlands Radio Philharmonic, Belgrade Philharmonic och National Radio Orchestra of Romania.

Reif har en aktiv karriär på båda sidor Atlanten och har dirigerat orkestrar som San Francisco Symphony, Baltimore Symphony, Dallas Symphony, Houston Symphony, St. Louis Symphony, Cincinnati Symphony, Milwaukee Symphony, Indianapolis Symphony och Kansas City Symphony, samt St. Paul Chamber Orchestra och Orchestra of St. Luke's. I Europa har han framträtt med bland andra Orchestre National de Lyon, Royal Scottish National Orchestra, Münchner Rundfunkorchester, Hallé Orchestra och Stavanger Symphony.

Han har även dirigerat opera, bland annat uppsättningar av Don Giovanni, The Merry Wives of Windsor, Pagliacci, Ariadne auf Naxos, The Rake's Progress och Hänsel och Gretel.

År 2024 tilldelades Reif en GRAMMY för albumet Walking in the Dark (Nonesuch Records), där han både ackompanjerar sopranen Julia Bullock på piano och dirigerar Philharmonia Orchestra i London. Under pandemin 2020 spelade duon in serien Songs of Comfort, som uppmärksammades av NPR och listades av The New York Times bland årets bästa klassiska musik.

Tidigare har Reif varit Resident Conductor för San Francisco Symphony och Music Director för dess ungdomsorkester, samt Conducting Fellow vid New World Symphony och Tanglewood Music Center. Han har studerat dirigering vid Mozarteum i Salzburg och vid Juilliard School i New York. Han bor i München med sin hustru Julia Bullock och deras son.

Aphrodite Patoulidou, född i Thessaloniki i Grekland, är en av vår tids mest spännande unga sopraner. Hon deltog 2018 som en av de första artisterna i Barbara Hannigans Equilibrium Young Artists Initiative, där hon sjöng rollen som Anne Trulove i The Rake’s Progress. Sedan dess har hon samarbetat med orkestrar som Orchestre Philharmonique de Radio France, Göteborgs Symfoniker, Münchner Philharmoniker, SWR Sinfonieorchester, Royal Concertgebouw Orchestra och Danish National Symphony Orchestra.

Hon har nyligen debuterat med Cleveland Orchestra i USA och genomfört en turné med London Symphony Orchestra med nio konserter i Europas främsta konsertsalar, där hon bland annat framförde Mahlers symfoni nr 4 och Viviers Lonely Child. Hennes tolkning av Brittens Les Illuminations med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin under Dalia Stasevska hyllades av pressen. Till detta verk skapade hon även egna målningar inspirerade av verkets tio satser, som delades med publiken.

Under säsongen 2024/25 presenterade hon sitt recitalprogram My Bloody Valentine tillsammans med pianisten Eric Schneider vid Philharmonie de Paris, Greek National Opera i Aten, Latvian National Opera and Ballet och i Köln. Hon framförde även Mahlers symfoni nr 4 med Teodor Currentzis och Utopia Orchestra i Isarphilharmonie München, Brahms Ein deutsches Requiem med Rotterdams Philharmonisch Orkest och Scapino Ballet, samt konserter med Brussels Philharmonic i Concertgebouw Brugge.

Under säsongen 2025/26 återvänder hon till Staatsoper Berlin som Belinda i Dido & Aeneas. Hon debuterar även vid Dutch National Opera inom ramen för Opera Forward Festival (Theory of Flames) och med Les Talens Lyriques som Vitellia i La clemenza di Tito. På konsertscenen framträder hon bland annat med Tokyo Symphony Orchestra (Mahler 4), Helsinki Philharmonic Orchestra (Les Illuminations), Svenska Kammarorkestern (La Voix Humaine), Fox Valley Symphony Orchestra (Four Last Songs) och Philharmonisches Staatsorchester Hamburg (Bernsteins Mass).

Bland hennes operroller finns Elle (La Voix Humaine), Susanna (Le nozze di Figaro), Belinda (Dido & Aeneas) och Sophie Scholl (Weiße Rose). Hon har uppträtt vid operahus som Staatsoper Berlin, La Monnaie, Teatro Real Madrid och Greek National Opera. Hon har samarbetat med dirigenter som Kirill Petrenko, Barbara Hannigan, Christian Reif, Dalia Stasevska och Teodor Currentzis samt med regissörer som Sasha Waltz och Pierre Audi. Hon har framträtt i konsertsalar som Berliner Philharmonie, Concertgebouw Amsterdam, Göteborgs Konserthus, Barbican Centre, Elbphilharmonie Hamburg, Konzerthaus Dortmund, Philharmonie Köln, de Doelen Rotterdam och Bozar Bryssel, samt vid festivaler som Ojai, Klara Festival, Aldeburgh, Ludwigsburg och Sansusi.

Utöver sin sångkarriär skapar Aphrodite Patoulidou egna sceniska projekt med visuella inslag, där hon utforskar mötet mellan folkmusik och klassisk tradition – ofta med nyckelharpa som en del av uttrycket. Hon är även verksam som bildkonstnär och har skapat omslag för metalbandet GRINN samt ställt ut målningen Luonnotar i samband med framföranden av Sibelius verk med samma namn. Hennes illustrerade diktsamling 17.5 almost 18 belönades med ett grekiskt poesipris 2010.

Hon har samarbetat med danskompaniet kring Sasha Waltz och turnerat som sångare med metalbandet Igorrr. Som låtskrivare rör hon sig mellan flera genrer och har även varit med och skapat musik till datorspelet Titan Quest 2.

Aphrodite har studerat folksång och spelar piano, gitarr samt nyckelharpa.

Einojuhani Rautavaara (1928–2016)
Symfoni nr 7, Angel of Light
Tranquillo
Molto allegro
Come un sogno
Pesante - Cantabile

Einojuhani Rautavaara var en av Finlands internationellt mest framgångsrika tonsättare. Han fick sitt stora genombrott med Symfoni nr 7, Angel of Light på 1990-talet, men hans omfattande produktion innefattar också flera klassiska operor, konserter, kammarmusik och körverk.

Under sin långa karriär utvecklades Rautavaara från neoklassicism via strikt tolvtonsteknik till en fritonal nyromantik, där han i sina senare verk förenade modernism med mystisk romantik. Enligt kompositören själv är tonsättarens roll att vara en förmedlare – en barnmorska – som hjälper musiken att födas på sina egna villkor.
"Lyssna på vad musiken vill berätta," brukade han säga till sina kompositionsstudenter, "känn vart den vill ta vägen."

Rautavaara fick internationell ryktbarhet genom framgången med Symfoni nr 7, Angel of Light (1995), särskilt efter den prisbelönta inspelningen med Helsingfors Filharmoniska Orkester under ledning av Leif Segerstam på skivmärket Ondine samma år. Framgången ledde till en rad prestigefyllda internationella beställningar och ytterligare prisbelönta inspelningar.

Francis Poulenc (1899 – 1963)
La Voix humaine (Den mänskliga rösten)

En ung och elegant kvinna befinner sig i sitt röriga sovrum när hon svarar i telefon – det är hennes älskare, som står i begrepp att lämna henne. Under detta sista samtal försöker hon vinna honom tillbaka, växlande mellan ömhet och passion, självmordshot och lugn, ångest, ånger och utbrott av våldsam desperation.

Ett unikt verk med undertiteln "tragédie lyrique" – La Voix humaine (Den mänskliga rösten) – hade premiär två år efter Dialogues des Carmélites. Francis Poulenc komponerade detta lyriska monodrama för sin favoritsångerska Denise Duval, som uruppförde rollen under ledning av Georges Prêtre, i en iscensättning och med scenografi av Jean Cocteau, som även skrev librettot.

Att tonsätta monodramat av sin vän Cocteau – där telefonen blir huvudaktören i ett känslomässigt drama – utgjorde en extraordinär konstnärlig utmaning för Poulenc. Hur skulle man kunna upprätthålla intresset under denna långa monolog av en kvinna som, övergiven av sin älskare, försöker vinna honom tillbaka genom ett telefonsamtal som ständigt avbryts av tekniska störningar? Endast Arnold Schönberg hade tidigare försökt något liknande, med sitt monodrama Erwartung (1924) – också det ett kvinnligt monologverk där protagonisten söker sin älskade.

Vilka musikaliska lösningar kunde Poulenc finna för att uttrycka denna sönderslitna klagan riktad till en osynlig samtalspartner – denna blottläggning av passionen genom sång? Poulenc ville ge sången talets frihet, med en genomskinlig orkestrering som låter rösten stå naken och oförstörd. Den melodiska linjen följer alla de känslor som sliter sönder hjältinnan – kärlek, hat, våldsam förtvivlan och ånger. Den tonala tvetydigheten speglar obalansen som uppstår ur den "smärta som sitter i verkets fibrer", som Denise Duval uttryckte det.

Orkestern förstärker den dramatiska intensiteten i sången och skapar en känslomässig enhet genom återkommande motiv. Den fungerar därmed som den frånvarande älskaren – antyder hans svar och ger resonans åt hjältinnans plågade recitativ. Kompositören själv skrev att "verket måste bada i den största orkestrala sensualitet". Det är därför lätt att förstå att verkets genomslag helt beror på sångerskans diktionsskärpa och emotionella inlevelse, som – enligt Denise Duval – "måste själv ha känt väntans förgäves smärta för att kunna gestalta detta verk av levd förtvivlan."

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.