Sedan 2022 är Jaime Martín chefdirigent för Melbourne Symphony Orchestra och sedan 2019 musikchef för Los Angeles Chamber Orchestra – uppdrag som har förlängts till 2028 respektive 2027. Den spanske dirigenten har dessutom varit chefdirigent för National Symphony Orchestra of Ireland (2019–2024), förste gästdirigent för Orquesta y Coro Nacionales de España (2022–2024) samt konstnärlig ledare och chefdirigent för Gävle Symfoniorkester (2013–2022). Under säsongen 2024/25 inledde han sitt uppdrag som förste gästdirigent för BBC National Orchestra of Wales.

Bland höjdpunkterna under säsongen 2024/25 märks Martins kritikerrosade debut vid BBC Proms med BBC NOW. Han ledde även Melbourne Symphony Orchestra i en elva dagar lång Beethoven-festival där han dirigerade samtliga nio symfonier. Därtill återvände han till orkestrar som Barcelona Symphony, National Youth Orchestra of Great Britain, Spanish National Orchestra, Asturias Symphony, Castilla y León Symphony och Sydney Symphony Orchestra.

Efter många år som en högt ansedd flöjtist, verksam med några av vår tids mest framstående dirigenter, övergick Martín 2013 till att dirigera på heltid – och blev snabbt en av de mest eftertraktade på den internationella scenen.

Under säsongen 2025/26 leder Jaime Martín Melbourne Symphony Orchestra på en stor turné i Storbritannien och Europa, med start på Edinburgh International Festival och avslutning vid BBC Proms – orkesterns första internationella turné sedan 2019. Han kommer även att dirigera Göteborgs Symfoniker, Budapest Festival Orchestra, Strasbourg Philharmonic, RTVE Madrid, Euskadi Symphony, Aalborg Symphony, Colorado Symphony, Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin, George Enescu Philharmonic, Queensland Symphony och New Zealand Symphony Orchestra.

Under de senaste åren har Martín dirigerat en imponerande rad orkestrar, däribland Dresdner Philharmonie, Nederlands Philharmonisch Orkest, Dallas Symphony, Frankfurt Radiosymfoniker, London Symphony Orchestra, Royal Liverpool Philharmonic, Royal Scottish National Orchestra, Sveriges Radios Symfoniorkester, Queensland Symphony, Deutsche Radio Philharmonie Saarbrücken, Essener Philharmoniker och Philharmonia Orchestra. Han har även samarbetat med Academy of St Martin in the Fields, Saint Paul Chamber Orchestra och Orchestre Philharmonique de Radio France. Bland de många solister han arbetat med återfinns Anne Sofie von Otter, Joshua Bell, Pinchas Zukerman, Christian Tetzlaff och Viktoria Mullova. Han har dessutom beställt och uruppfört verk av tonsättare som Ellen Reid, Andrew Norman, Missy Mazzoli, Derrick Spiva, Albert Schnelzer och Juan Pablo Contreras.

Med Gävle Symfoniorkester har Jaime Martín spelat in en serie för skivbolaget Ondine Records, inklusive Brahms Serenader nr 1 & 2, Schicksalslied tillsammans med Eric Ericsons Kammarkör, samt Brahms Pianokvartett (arrangerad av Schönberg) – utgiven 2019. Han har även spelat in Schuberts Symfoni nr 9 och Beethovens Eroica med Orquestra de Cadaqués, samt flera album med Barcelona Symphony Orchestra för Tritó Records. År 2015 spelade han in James Horners sista symfoniska verk, Collage, med London Philharmonic Orchestra. Bland de senaste utgåvorna på Melbourne Symphony Orchestras eget skivbolag finns Debussy & Strauss (maj 2024) med sopranen Siobhan Stagg, Dvořák: Symfonier nr 5 & 6 (november 2024) – början på en ny Dvořák-cykel – samt Holst: The Planets – Deborah Cheetham Fraillon: Earth (maj 2025).

Som flöjtist var Martín soloflöjtist i Royal Philharmonic Orchestra, Chamber Orchestra of Europe, English National Opera, Academy of St Martin in the Fields och London Philharmonic Orchestra. Han spelade även som solist och gjorde flera uppmärksammade inspelningar, bland annat Mozarts flöjtkonserter med Sir Neville Marriner, Sinfonietta Concerto för flöjt och orkester (skrivet för honom av Xavier Montsalvatge och dirigerat av Gianandrea Noseda), samt Bachverk för flöjt, violin och piano tillsammans med Murray Perahia och Academy of St Martin in the Fields för Sony.

Martín har varit konstnärlig rådgivare och tidigare konstnärlig ledare för Santanderfestivalen, där han under de senaste fem åren har skapat ekonomisk stabilitet och en plattform för några av de mest spännande artisterna inom sina fält – från symfoniorkestrar och barockensembler till utbildningsprojekt och balettkompanier. Han var dessutom grundande medlem av Orquestra de Cadaqués, som han var knuten till i trettio år och där han var chefsdirigent 2012–2019.

Jaime Martín är Fellow of the Royal College of Music i London, där han tidigare var professor i flöjt. I dag gläds han åt att samarbeta med många av sina tidigare studenter i orkestrar runt om i världen.

Paul Lewis betraktas internationellt som en av sin generations främsta musiker. Hans kompletta framföranden av Beethovens och Schuberts centrala pianoverk har hyllats enhälligt av både kritikerkår och publik världen över, och har befäst hans rykte som en av de ledande uttolkarna av den centraleuropeiska klassiska repertoaren.

Han har tilldelats en rad prestigefyllda utmärkelser, däribland Royal Philharmonic Society's Instrumentalist of the Year, två Edison Awards, tre Gramophone Awards, Diapason d'Or de l'Année, Preis der Deutschen Schallplattenkritik, Premio Internazionale Accademia Musicale Chigiana samt South Bank Show Classical Music Award. Han har hedersdoktorat från universiteten i Liverpool, Edge Hill och Southampton, och utnämndes till Commander of the Order of the British Empire (CBE) i samband med drottningens födelsedagsutmärkelser 2016.

Paul Lewis samarbetar regelbundet som solist med världens mest ansedda orkestrar, bland andra Berlinfilharmonikerna, Boston Symphony Orchestra, Chicago Symphony Orchestra, London Symphony Orchestra, London Philharmonic Orchestra, Bayerischer Rundfunk, NHK Symphony, New York Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, Royal Concertgebouw Orchestra, Cleveland Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, Leipzig Gewandhausorchester, Philharmonia Orchestra och Mahler Chamber Orchestra.

Under säsongen 2017/18 inledde han en tvåårig recitalserie som utforskade sambanden mellan Haydns sonater, Brahms sena pianoverk samt Beethovens Bagateller och Diabelli-variationer. Samtidigt framträdde han med bland andra WDR Sinfonieorchester, Orchestra Mozart di Bologna, Boston Symphony, San Francisco Symphony och Bayerischer Rundfunk. Serien fortsatte under 2018/19, då han även samarbetade med Orchestre Symphonique de Montréal (under Kent Nagano), Berlinfilharmonikerna och Chicago Symphony Orchestra (med Bernard Haitink), Orchestra dell'Accademia Nazionale di Santa Cecilia (med Manfred Honeck) samt Tonhalle-Orchester Zürich (med François-Xavier Roth).

Hans recitalverksamhet har tagit honom till några av världens mest prestigefyllda scener, däribland Royal Festival Hall i London, Carnegie Hall och Alice Tully Hall i New York, Musikverein och Konzerthaus i Wien, Théâtre des Champs-Élysées i Paris, Concertgebouw i Amsterdam samt Berlin Philharmonie och Konzerthaus Berlin. Han är också en återkommande gäst vid stora festivaler som Tanglewood, Ravinia, Schubertiade, Edinburgh, Salzburg, Luzern och BBC Proms, där han 2010 blev den förste någonsin att framföra hela Beethovens pianokonsertcykel under en och samma säsong.

Hans prisbelönta diskografi på Harmonia Mundi omfattar bland annat Beethovens samtliga pianosonater, konserter och Diabelli-variationer, Liszts Sonat i h-moll och sena verk, Schuberts stora pianoverk från hans sista sex levnadsår inklusive de tre sångcyklerna tillsammans med tenoren Mark Padmore, soloverk av Schumann och Mussorgskij samt Brahms pianokonsert i d-moll med Sveriges Radios Symfoniorkester under Daniel Harding. Kommande inspelningar inkluderar en flerdelad serie med Haydn-sonater, Beethovens Bagateller och verk av Bach.

Paul Lewis studerade för Joan Havill vid Guildhall School of Music and Drama i London och därefter privat för Alfred Brendel. Han är även konstnärlig ledare för Midsummer Music, en årlig kammarmusikfestival i Buckinghamshire, Storbritannien.

Gioachino Rossini (1792 – 1868)
Italienskan i Alger, uvertyr

Innan han hunnit fylla 40 år hade den italienske tonsättaren Gioachino Rossini skrivit nästan lika många operor som han hade levnadsår. Han inledde sin operakarriär redan som 18-åring och uppnådde snabbt enastående berömmelse i hela Europa tack vare sin otroliga skaparkraft och musikalitet. När Rossini sedan lade ned sin operapenna tycktes han redo för en tidig pensionering från musikdramatiken. Under de återstående 39 åren av sitt liv skrev han visserligen fortfarande musik – i stor mängd – men mestadels mindre och anspråkslösa stycken. Ett undantag var hans mäktiga Stabat Mater, ett verk av betydande konstnärlig tyngd.

Operan Italienskan i Alger (L'italiana in Algeri) komponerades på typiskt Rossini-manér: snabbt – på mindre än en månad. Tonsättaren dirigerade själv uruppförandet av denna melodramma giocoso i Venedig i maj 1813. Några år senare, i februari 1817, blev den den första av Rossinis operor som uppfördes i Paris, där han så småningom också skulle bosätta sig.

Uvertyren inleds med en långsam introduktion där en ornamenterad, nästan exotisk obo-solo spelar huvudrollen. Därefter följer ett allegro där blåsinstrumenten presenterar huvudtemat. En kontrasterande idé framträder i form av en livlig men slingrande melodi som först hörs i oboen och därefter tas upp av flöjten. Och naturligtvis finner vi här Rossinis välkända signum – ett snabbt upptrappande av tempo och dynamik, likt ett ånglok som tar fart, tills musiken exploderar i energi.
Detta karaktäristiska crescendo – Rossinis "ångrande maskin" – gjorde honom både älskad och kritiserad, men det är just denna livfulla kraft som fortfarande får publiken att le 200 år senare.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756 – 1791)
Pianokonsert nr 12, A-dur K. 414
Allegro
Andante
Allegretto

The A-major Piano Concerto, K. 414, was one of three that Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) wrote in late 1782 for that winter's concert season in Vienna, after the success of his opera The Abduction from the Seraglio. Mozart tried to publish them by subscription, taking a utilitarian approach that would seem out of touch with our notions of high-art music. He advertised that "Herr Mozart, Kapellmeister" (Mozart was not actually a Kapellmeister of anything) was offering three "recently completed piano concertos" that "may be performed not only with an accompaniment of large orchestra and winds, but also a quattro, namely, with two violins, viola and violoncello." They would be issued "only to those who have subscribed to them beforehand," and interested persons could subscribe by bringing four ducats to Mozart's place. Almost nobody did, so Mozart pitched the concertos unsuccessfully to a Parisian publisher before finally getting Vienna's Artaria to issue them in 1785. He had never published a piano concerto before, and never would again. But if the Viennese didn't care to play Mozart's piano concertos, they certainly liked listening to them. Over the next few years, Mozart would achieve fame and affluence in Vienna producing and starring in concerts of his own music, with his piano concertos the main course of each feast. He would write 17 piano concertos for Vienna – 15 of them between 1782 and 1786 – and continue to prosper until later in the decade, when war and attendant recession caused the concert business, and thus the concerto business, to tank.

Because it was published and therefore would be played by someone other than himself, Mozart wrote out cadenzas for players who couldn't improvise them. In fact, he wrote two different cadenzas for each place in the score where they occur: once in each outer movement and twice in the slow movement, for a grand total of eight.

In a December 1782 letter to his father he wrote, "These concertos are a happy medium between too heavy and too light. They are very brilliant, pleasing to the ear, and natural, without being insipid. There are parts here and there from which connoisseurs alone can derive satisfaction, but these passages are written in such a way that the less learned cannot fail to be pleased, albeit without knowing why." He didn't elaborate on the difference between the satisfaction of connoisseurs and the pleasure of the less learned, and indeed may have been blowing smoke in his father's direction; it wouldn't be the only time.

For Mozart, the key of A major was usually one of lyricism and serenity, and this Concerto is a prime example. It is an elegant, flowing, self-satisfied work with little turmoil, and nary an excursion into a minor key.

Peter Tchaikovsky (1840-1893)
Symfoni nr 2 c-moll op 17 "Den lillryska"
Andante sostenuto. Allegro vivo
Andantino marziale, quasi moderato
Scherzo: Allegro molto vivace
Moderato assai. Allegro vivo

Många känner väl till Tchaikovskys tre sista symfonier, men mindre väl de tre första, vilka är förvånansvärt sällan spelade. Ingen kan väl i och för sig förneka att det hände något speciellt från och med den fjärde symfonin; tonsättarens uttryckskraft och förmåga hade mognat och utvecklats enormt. Så visst halkar de tre första symfonierna efter i konstnärligt hänseende. Men samtidigt hittar man i de tidiga symfonierna fröet till den kommande storheten, och här finns förvisso en melodisk rikedom och en klangskönhet som imponerar. På något sätt kan man säga att de tre sista symfonierna lagt ett lock över de första. Om man bestämmer sig för att spela en Tchaikovskysymfoni, så blir det lätt att man väljer någon av de tre sista.
Tchaikovsky komponerade sin andra symfoni 1872, och den uruppfördes året därpå i Moskva. Såväl publiken som kritiken var nöjd, och verket spreds snabbt. Även när det framfördes i St Petersburg strax efter var mottagande gott. Men så hade tonsättaren också varit mycket noga med att ge sin symfoni en säker och tydlig struktur. Efter uruppförandet av den första symfonin "Vinterdagdrömmar" hade han fått kritik för formlöshet. Nu skrev han till sina vänner att han arbetade hårt med att ge den nya symfonin bättre symmetri.
Men åren gick och nya verk gav honom större erfarenhet. Efter hand insåg han att han skulle kunna göra ännu mer av de två första satserna. Han gav därför första satsen en helt ny utformning och justerade en hel del i scherzot. Tredje satsen var han riktigt nöjd med, och finalen tyckte han hela livet var något av det bästa han komponerat. Mellan fullbordandet och revideringen hade han skrivit så framgångsrika verk som fjärde symfonin, första pianokonserten, violinkonserten och operan Eugene Onegin. Nu stod han på toppen av sin karriär.
Hade symfonin blivit bättre av revideringen? Själv menade Tchaikovsky naturligtvis det, men hans kollega Tanejev tyckte att symfonin blivit förstörd, och menade att man borde återgå till att bara spela den första "riktiga" versionen. Idag är det i alla fall den reviderade upplagan som brukar spelas.
I flera av sina symfonier använder sig Tchaikovsky av folkmusikaliskt material, men kanske aldrig så rikligt som i andra symfonin. Det mesta härstammar från Ukraina, det område som då inte sällan kallades "Lilla Ryssland" – därav kommer också symfonins tillnamn, "Den lillryska".

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.