Den tysk-franske cellisten Nicolas Altstaedt är en av vår tids mest efterfrågade musiker och uppträder både som solist och dirigent. Han rör sig obehindrat mellan repertoar från barock till nutida musik och spelar både på historiska och moderna instrument.

Hans internationella genombrott kom 2010 med Wiener Philharmoniker och Gustavo Dudamel vid Lucerne Festival. Sedan dess har han samarbetat med orkestrar som Royal Concertgebouw Orchestra, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, Münchner Philharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Bamberger Symphoniker, Rotterdam Philharmonic Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, Swedish Radio Symphony Orchestra, Royal Stockholm Philharmonic Orchestra, NHK Symphony Orchestra och Sydney Symphony Orchestra.

Som dirigent har han nära samarbeten med Orchestre Philharmonique de Radio France, Australian Chamber Orchestra, Münchener Kammerorchester och Scottish Chamber Orchestra. Från säsongen 2025/26 är han Artist in Association hos Tapiola Sinfonietta.

Altstaedt är även en framstående uttolkare av samtida musik och flera tonsättare – däribland Wolfgang Rihm, Sebastian Fagerlund och Thomas Larcher – har skrivit verk för honom. Han var 2012–2022 konstnärlig ledare för Lockenhaus Chamber Music Festival.

Wilhelm Killmayer (1927 - 2017)
Sostenuto för cello och orkester

Den tyske tonsättaren Wilhelm Killmayer föddes 1927 och växte upp i Mitterndorf nära Dachau. Efter att hans far avled 1932 flyttade familjen till München, där han året därpå började studera piano. Under sena tonår och tidiga tjugoårsåldern studerade Killmayer dirigering och komposition och avlade statliga examina i båda ämnena.

Mellan 1951 och 1953 studerade han privat komposition för Carl Orff och fortsatte därefter sina studier för honom vid Hochschule für Musik München 1953–1954. Orff och Igor Stravinsky var viktiga inspirationskällor för hans tidiga stil. Under samma period studerade han även musikvetenskap vid Münchens universitet, vilket fick stor betydelse för hans konstnärliga utveckling och gav honom en stark historisk medvetenhet.

År 1954 tilldelades Killmayer ett kompositionspris från Fromm Music Foundation, vilket blev avgörande för hans beslut att helt ägna sig åt komposition. Därefter följde en karriär präglad av många utmärkelser, och han nådde snabbt framgång både som tonsättare och musiker.

Mellan 1961 och 1964 var han musikalisk ledare vid Bavarian State Opera. I mitten av 1960-talet genomgick han en personlig kris som ledde till att han bröt med delar av sitt tidigare liv och arbete. År 1968 flyttade han till Frankfurt, där han försörjde sig genom att komponera musik för film och teater. Under 1960- och 70-talen skapade han en rad verk som kännetecknas av stillsamhet, mörker och en sparsmakad, gåtfull ton.

År 1973 utsågs han till professor i komposition vid Hochschule für Musik München, en tjänst han innehade fram till 1993. År 1992 blev han chef för musikavdelningen vid Bavarian Academy of Fine Arts. Hans 70-årsdag uppmärksammades i Tyskland med omfattande musikaliska och kritiska hyllningar.

Killmayers särart ligger inte bara i hans förmåga att ständigt omforma sitt tonspråk, utan också i hans tydliga avståndstagande från modernismens idé om tonsättaren som banbrytare. I stället präglas hans musik av en reflekterande och ofta fragmentarisk dialog med det förflutna. Spår av 1700- och 1800-talets musikvärldar rör sig genom hans verk som skuggor – antydningar och fragment som ibland följs av skimrande, svårfångade ögonblick av skönhet.

Oavsett om det gäller hans tidiga verk eller de senare, mer avskalade kompositionerna lämnar Killmayer ofta lyssnaren i ett tillstånd av osäkerhet – där riktningen är öppen och det musikaliska förloppet aldrig helt förutsägbart i hans egenartade "klangträdgård".

Robert Schumann (1810-1856)
Cellokonsert a-moll op 129
Nicht zu schnell
Langsam
Sehr lebhaft

Robert Schumann hade bott i Dresden i fem år utan att få någon permanent ställning i stadens musikliv. När han därför lockades till en musikdirektörspost i Düsseldorf, hade han inget emot att flytta dit. Han började sin anställning i augusti 1850 medan han var mitt uppe i ansträngande arbeten med flera kompositioner, och medan han kunde känna de första symptomen av den mentalsjukdom som några år senare skulle bryta ut. Överansträngning var säkerligen en bidragande orsak.

Cellokonserten skrevs i en febrig hastighet och den var färdig efter femton dagars arbete (10-24 oktober 1850). Hastigheten tyder emellertid inte alls på slarv, tvärtom har han varit ovanligt noga och kritisk. Även senare har han gått tillbaka till verket för att justera ett och annat – ännu två år senare gjorde han tillägg. Först i augusti 1854 hamnade musiken på förlaget, men då befann sig tonsättaren redan på sjukhuset i Endenich. Själv skulle han aldrig få höra sin konsert.

Cellokonserten är tresatsig, men istället för pauser binder cellon ihop satserna med små övergångar. Yttersatserna är mycket virtuosa, medan mellansatsen kan liknas vid en romans för cello med orkesterackompanjemanget hållet i bakgrunden – en av de vackraste satserna Schumann skrev. Schumann tänkte sig verket snarast som en “symfoni” med integrerad cellostämma.

Düsseldorf kunde nog ha blivit en bra bostadsort. Här skrev han också tredje och fjärde symfonierna. Men i april 1852 drabbades han av det som hustrun Clara kallade en ”reumatisk attack”, och som utvecklades till den sinnessjukdom som tvingade honom att slänga sig i floden den 20 februari 1854, och som fråntog honom den skapande gnistan under hans sista två levnadsår.
Stig Jacobsson

Antonín Dvořák (1841–1907)
Symfoni nr 7 d-moll op 70
Allegro maestoso
Poco adagio
Scherzo: Vivace
Finale: Allegro

Antonín Dvořák var son till slaktaren i en liten böhmisk by, och visst är det imponerande att han krönte sin karriär med att bli den förste kompositionsprofessor som anställdes vid det då nyöppnade konservatoriet i New York på 1890-talet. Man ville engagera den främste av tidens alla tonsättare, så det var onekligen ett stort kliv han tagit, även om vägen dit gick via en musikertjänst i orkestern vid Nationalteatern, som då dirigerades av Smetana. Redan under dessa år gjorde han sig känd som framstående tonsättare, och när han med hjälp av självaste Brahms erhöll såväl ett förnämligt årligt stipendium som hedrande förlagskontakter, kunde han komponera på heltid.

Omkring 1880 började hans musik spridas över Europa, och speciellt i England fick hans omfattande oratorier stor framgång. Alltsedan Händels dagar älskade engelsmännen stora verk för solister, kör och orkester. I juni 1884 utsåg London Philharmonic Society Dvořák som sin hedersmedlem, samtidigt som man bad honom skriva en ny symfoni. Det hade gått fyra år sedan han skrev sin sjätte symfoni, och under tiden hade tankar på en ny symfoni legat och grott. Beställningen kom alltså lägligt, och verket var redan så förberett att han bara behövde arbeta mellan 13 december 1884 och 17 mars 1885, och sedan följde uruppförandet med just London Philharmonic Society den 22 april med tonsättaren själv som dirigent.

Strax innan han började arbeta hade gode vännen Brahms tredje symfoni gjort starkt intryck på honom, och hans målsättning var att skriva ett verk med samma konstnärliga resning. Han skapade ett verk med nobla proportioner, med en ärlighet och inspiration som överträffade alla hans tidigare symfonier trots att orkestreringen ibland kan kännas både enkel och kärv, åtminstone i första satsen. Andra satsen blir varmare och den tredje nyttjar bara en klassisk orkesternumerär. Först i finalen blir klangen mer vågad och blommande.

Förväntningarna i London var synnerligen högt uppskruvade, och mottagandet blev succéartat. Det dröjde sedan inte länge förrän symfonin också spelade i storstäder som Wien och Berlin under ledning av tidens främsta dirigenter; Richter, Bülow och Nikisch.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.