Mozart, Frösöblomster och Beethoven – musik som förändrade världen

Från Wienklassikens elegans till svenska sommarlandskap och en symfoni som pekade mot framtiden. Under ledning av den colombianska dirigenten Ana María Patiño-Osorio bjuder Gävle Symfoniorkester på ett program fyllt av energi, skönhet och musikaliska kontraster. Tillsammans med trombonsolisten Mikael Appelgren får publiken uppleva både välkända mästerverk och mindre spelade pärlor.

Konserten inleds med uvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts älskade opera Figaros bröllop. Från första takten kastas vi in i ett virvlande musikaliskt drama där tempot är högt och idéerna avlöser varandra i snabb takt. Uvertyren innehåller inga av operans melodier, men fångar perfekt dess humor, nerv och livsglädje. Resultatet är en av den klassiska musikens mest älskade konsertöppningar – lika sprudlande idag som vid premiären 1786.

Därefter riktas strålkastarljuset mot trombonen. Alexandre Guilmants Morceau Symphonique från 1902 räknas som ett av instrumentets mest uppskattade soloverk. Stycket skrevs ursprungligen som examensverk för trombonstudenter vid konservatoriet i Paris, men har sedan dess blivit en självklar del av den internationella trombonrepertoaren. Här möts lyrisk skönhet och virtuos briljans i musik som låter instrumentet visa hela sitt uttrycksregister – från mjukt sjungande melodier till imponerande teknisk skicklighet. I denna version för orkester, arrangerad av den svenske trombonisten Christian Lindberg, får verket en rik och färgstark klangdräkt. Solist är Mikael Appelgren, en av Sveriges mest framstående trombonister.

Efter paus väntar svensk nationalromantik när Wilhelm Peterson-Bergers älskade Frösöblomster presenteras i orkesterversion. Tonsättningarna föddes ur tonsättarens kärlek till den jämtländska naturen och hans hem på Frösön. Här möter vi musik fylld av nordiskt ljus, vidsträckta vyer och folkliga stämningar. Många av melodierna har blivit djupt förankrade i det svenska musiklivet och väcker hos många lyssnare bilder av sommar, fjäll och stilla eftertanke.

Konserten avslutas med Ludwig van Beethovens Symfoni nr 1 – ett verk som markerar början på en ny epok i musikhistorien. När symfonin uruppfördes år 1800 stod Beethoven med ena foten i den klassiska traditionen efter Haydn och Mozart, men med den andra på väg mot något helt nytt. Här finns redan den kraft, självständighet och uttrycksvilja som senare skulle revolutionera den symfoniska musiken. Resultatet är en symfoni fylld av vitalitet, humor och överraskningar, där den unge Beethoven låter sin egen röst träda fram med allt större tydlighet.

Detta är en konsert där välkända mästare möter svenska klanglandskap och briljant solospel. En musikalisk resa genom olika epoker och uttryck, sammanhållen av musik som än idag berör, inspirerar och fascinerar.

Ana María Patiño-Osorio är en colombiansk dirigent och musikchef för Orquesta Filarmónica de Medellín. Hon fick sitt internationella genombrott vid Malko Competition for Young Conductors 2024, där hon vann andrapriset, publikpriset och ungdomsjuryns pris.

Under säsongen 2025/26 är hon Dudamel Conducting Fellow vid Los Angeles Philharmonic och debuterar med flera ledande orkestrar, däribland Orquesta y Coro Nacionales de España, Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin, Malmö SymfoniOrkester, Stavanger Symphony Orchestra, Los Angeles Philharmonic och Dallas Symphony Orchestra.

Hon har tidigare samarbetat med Orchestre de la Suisse Romande, Danish National Symphony Orchestra, Orchestra Sinfonica Nazionale della RAI och Orchestre national Bordeaux-Aquitaine.

Patiño-Osorio studerade dirigering vid Universidad EAFIT och Zürcher Hochschule der Künste. Mellan 2022 och 2024 var hon assisterande dirigent för Orchestre de la Suisse Romande under Jonathan Nott.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Figaros bröllop, uvertyr (K492)

När Beaumarchais’ drama Figaros bröllop lämnades in till Comédie Français i Paris 1784 förbjöd den franske kungen Ludwig XVI teatern att framföra det. Han lät dem tydligt förstå att han hellre skulle låta riva Bastiljen än att låta framföra detta avskyvärda, revolutionära stycke. Vi befinner oss strax innan Franska revolutionen, och stämningarna i staden var explosiva.I Wien var stämningen inte lika laddad, så när Mozart ville få sin opera Figaros bröllop uppförd den 1 maj (!) 1786 lyckades man övertyga kungen om att det bara var en trevlig fars. Men så fanns det heller inte mycket av ursprungsdramats revolutionära anda kvar i Lorenzo da Pontes italienska libretto. Dramat var redan ryktbart i Wien och det kontroversiella ämnet (där tjänaren visar sig vara smartare än adelsmannen) bidrog säkert till operans stora framgång – det retade sinnena. Samma textförfattare skulle också svara för Mozarts operor Don Giovanni och Così fan tutte.

Men givetvis var det Mozarts musik som var den största sensationen. Verket hade krävt mycket arbete och fullbordats först två dagar innan premiären. Redan i uvertyren försätts publiken i feststämning. Det är en sann lustspels­uvertyr där de musikaliska upptågen avlöser varandra, där de melodiska idéerna virvlar förbi i muntra och lekfulla rytmer, i en delikat orkestrering. Musiken har annars ingen tematisk anknytning till operan i övrigt, sådana potpurriuvertyrer blev vanliga först på 1800-talet, men den knyter an till handlingens galenskaper.
Stig Jacobsson

Alexandre Guilmant (1837–1911)
Morceau Symphonique op. 88 (arr. Christian Lindberg)

Vid Conservatoire de Paris kring sekelskiftet 1900 skapades en gynnsam miljö för trombonstudenterna. Varje år beställdes ett nytt verk som examinationsstycke för eleverna. Ett av dessa verk var Morceau Symphonique, op. 88, av den framstående organisten och tonsättaren Alexandre Guilmant.

I verkförteckningen anges Morceau Symphonique som ett stycke för trombon och piano. Men utifrån titeln och sättet på vilket pianostämman är skriven finns det goda skäl att anta att verket ursprungligen var tänkt för trombon och orkester.

Den version som framförs här är arrangerad för orkester av den svenske trombonisten och dirigenten Christian Lindberg. Verket har sedan länge etablerat sig som en av trombonrepertoarens verkliga klassiker och förenar virtuos briljans med lyrisk elegans. Här får solisten möjlighet att visa både teknisk skicklighet och ett rikt musikaliskt uttryck, medan orkestern bidrar med färg och stöd i en musik som är både melodisk och uttrycksfull.

Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942)
Frösöblomster Orkestersvit nr. 1

Wilhelm Peterson-Berger komponerade Frösöblomster för piano 1896. Senare orkestrerade han utvalda satser till orkestersviter, däribland Orkestersvit nr. 1. Musiken är djupt rotad i den svenska nationalromantiken och skildrar tonsättarens starka naturupplevelser och kärlek till den jämtländska sommaren på Frösön.Sviten innehåller fyra satser som ofta spelas.

Vid Frösö kyrka: Det kanske mest kända stycket i sviten. Det har en sakral, nästan koral-liknande inledning som skildrar stillheten och den storslagna utsikten över Storsjön och fjällen från kyrkbacken. Detta stycke har en meditativ och högtidlig karaktär.

Sommarsång: Ett ljust, melodiskt och lyriskt stycke som fångar den svenska sommarens lätthet och glädje. Musiken är väldigt pastoral och idyllisk.

Till rosorna: Ett innerligt och romantiskt stycke med en mer intim och poetisk karaktär. Det bygger på fina melodiska linjer som för tankarna till en blomstrande sommarträdgård.

Gratulation: Ett livfullt och festligt stycke som ofta bryter av med en lättsam, dansant och sprudlande energi. Det ger en känsla av firande och glädje.

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Symfoni nr 1 C-dur op 21
Adagio molto – Allegro con brio
Andante cantabile con moto
Menuetto: Allegro molto e vivace
Finale: Adagio. Allegro molto e vivace

Även om detta är Beethovens första symfoni, skriven 1799-1800, så är det förvisso inget trevande försök av någon nybörjare som känner sig för. Nejdå, Beethoven var redan känd som en av tidens främsta pianister och improvisatörer och hans kompositioner, däribland två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter, hade uppmärksammats ordentligt.
Men å andra sidan ägnade han inte sin första symfoni sina mest avan­cerade idéer. Han gissade att orkestern han skulle få till förfogande bestod av ett för tillfället hopskrapat kollektiv, som inte skulle få tid att öva in några alltför nymodiga tankar.
Hans farhågor besannades helt och fullt.

Uruppförandet leddes av den böhmiske tonsättarkollegan Vranicky och framförandet har gått till historien som exempel på en riktigt dålig tillställning. Till dirigentens försvar kan dock sägas att uppdraget under en tid kastats fram och tillbaka mellan flera musikpersonligheter i Wien, och att Vranicky fått uppdraget mycket sent. Kritiken tyckte att symfonin trots allt bjöd på många nyheter och en hel värld av idéer. ”Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester.”
Såhär tvåhundra år senare tycker vi att symfonin är både klar och konventionell, och uppenbarligen byggd med Mozart och Haydn som modell – men här finns onekligen också en egen personlighet. Den framåtdrivande andan är inte lånad, den är omisskännligen Beethovens egen.
Öppningsadagiots tveksamhet över rätt tonartstillhörighet chockerade samtida kritiker – men sedan kommer den vanliga sonatformen, liksom i den andra och fjärde satsen. Menuetten är redan på väg att bli något annat; ett typiskt Beethoven-scherzo.
Stig Jacobsson