Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Christian Reif har etablerat ett gott renommé för sin naturliga musikalitet, innovativa programläggning och tekniska skicklighet.

Sedan 2022 är Reif även konstnärlig ledare för Lakes Area Music Festival i Minnesota – en månadslång sommarfestival som samlar några av USA:s främsta klassiska musiker. Programmet sträcker sig från opera och kammarmusik till symfoniska konserter och beställningsverk. Festivalen verkar för att högkvalitativa kulturupplevelser ska vara tillgängliga för alla och tillämpar en modell där publiken själv bestämmer biljettpriset.

Säsongen 2025/26 bjuder på debuter med Nashville Symphony, The Florida Orchestra, Danish Chamber Orchestra, Latvian National Symphony Orchestra och Australian Youth Orchestra, samt återkomster till Houston Symphony, National Arts Centre Orchestra i Ottawa, Netherlands Radio Philharmonic, Belgrade Philharmonic och National Radio Orchestra of Romania.

Reif har en aktiv karriär på båda sidor Atlanten och har dirigerat orkestrar som San Francisco Symphony, Baltimore Symphony, Dallas Symphony, Houston Symphony, St. Louis Symphony, Cincinnati Symphony, Milwaukee Symphony, Indianapolis Symphony och Kansas City Symphony, samt St. Paul Chamber Orchestra och Orchestra of St. Luke's. I Europa har han framträtt med bland andra Orchestre National de Lyon, Royal Scottish National Orchestra, Münchner Rundfunkorchester, Hallé Orchestra och Stavanger Symphony.

Han har även dirigerat opera, bland annat uppsättningar av Don Giovanni, The Merry Wives of Windsor, Pagliacci, Ariadne auf Naxos, The Rake's Progress och Hänsel och Gretel.

År 2024 tilldelades Reif en GRAMMY för albumet Walking in the Dark (Nonesuch Records), där han både ackompanjerar sopranen Julia Bullock på piano och dirigerar Philharmonia Orchestra i London. Under pandemin 2020 spelade duon in serien Songs of Comfort, som uppmärksammades av NPR och listades av The New York Times bland årets bästa klassiska musik.

Tidigare har Reif varit Resident Conductor för San Francisco Symphony och Music Director för dess ungdomsorkester, samt Conducting Fellow vid New World Symphony och Tanglewood Music Center. Han har studerat dirigering vid Mozarteum i Salzburg och vid Juilliard School i New York. Han bor i München med sin hustru Julia Bullock och deras son.

Den tysk-franske cellisten Nicolas Altstaedt är en av vår tids mest efterfrågade musiker och uppträder både som solist och dirigent. Han rör sig obehindrat mellan repertoar från barock till nutida musik och spelar både på historiska och moderna instrument.

Hans internationella genombrott kom 2010 med Wiener Philharmoniker och Gustavo Dudamel vid Lucerne Festival. Sedan dess har han samarbetat med orkestrar som Royal Concertgebouw Orchestra, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, Münchner Philharmoniker, London Philharmonic Orchestra, Bamberger Symphoniker, Rotterdam Philharmonic Orchestra, Tonhalle-Orchester Zürich, Swedish Radio Symphony Orchestra, Royal Stockholm Philharmonic Orchestra, NHK Symphony Orchestra och Sydney Symphony Orchestra.

Som dirigent har han nära samarbeten med Orchestre Philharmonique de Radio France, Australian Chamber Orchestra, Münchener Kammerorchester och Scottish Chamber Orchestra. Från säsongen 2025/26 är han Artist in Association hos Tapiola Sinfonietta.

Altstaedt är även en framstående uttolkare av samtida musik och flera tonsättare – däribland Wolfgang Rihm, Sebastian Fagerlund och Thomas Larcher – har skrivit verk för honom. Han var 2012–2022 konstnärlig ledare för Lockenhaus Chamber Music Festival.

Antonin Dvořák (1841 – 1904)
Skogsduvan
Vattenanden
Middagshäxan
Guldspinnrocken
Skogsdruvan

De fyra symfoniska dikterna med motiv ur Karel Jaromír Erbens balladsamling Kytice (Bukett) skrevs 1896 och inleder den sista perioden i tonsättarens karriär. Beslutet att tonsätta detta material var ingen tillfällig ingivelse utan resultatet av Dvořáks långvariga intresse för detta ikoniska verk inom den tjeckiska poesin. Tonsättaren bör ha blivit bekant med Erbens dikter senast 1871, då han skrev musik till dikterna Rosmarin och Faderlösa barnets bädd (under titeln Faderlös).

Tio år senare kom cykeln Legender för fyrhändigt piano (senare även orkestrerad), vars enskilda stycken saknar titlar. Den brittiske musikologen Gerald Abraham upptäckte dock – och det är inte helt klarlagt om detta i själva verket var en anmärkningsvärd tillfällighet – att vissa musikaliska teman tydligt återspeglade Erbens verser, en princip som Dvořák åter skulle använda femton år senare i de symfoniska dikterna. År 1884 blev dessutom Erbens ballad Bruden från spöket inspirationen till Dvořáks stora kantat för solister, kör och orkester.

Dvořák hade långt innan dess haft planer på ytterligare tonsättningar av Erbens poesi. Före sin avresa till USA övervägde han att tonsätta Guldspinnrocken, dock inte som symfonisk dikt utan som kantat. Under sin vistelse i Amerika antecknade han till och med konkreta musikaliska motiv i sin skissbok, men dessa kom aldrig till användning. Senare, under sommarvistelsen i Spillville 1893, funderade han på att tonsätta dikten Záhořs bädd. Idén tycks ha entusiasmerat honom starkt, eftersom han i ett brev till sin vän Emil Kozánek skrev: "Nu brinner det verkligen! Jag tänker ge mig i kast med – Záhořs bädd!! Om jag kan lyckas som Erben gjorde, blir det bra!"

Detta projekt kan också ha varit föremål för Dvořáks brev till Alfred Littleton i november samma år, där tonsättaren – med anledning av en beställning från musikfestivalen i Cardiff – nämner "ett mycket gott ämne av Erben, författaren till 'Bruden från spöket'". Verket kom dock aldrig till stånd. Dessa återkommande tankar kring Erbens Kytice kristalliserades i början av 1896 i en plan att tonsätta flera av balladerna som symfoniska dikter.

Ur samlingen valde Dvořák balladerna Vattenanden, Middagshäxan, Guldspinnrocken och Skogsdruvan. Han tycks ursprungligen ha tänkt välja ännu fler, särskilt eftersom de tre första dikterna publicerades nästan samtidigt och deras skisser betecknades som "första serien". Dessutom publicerades en artikel i tidskriften Dalibor där det hette att "utöver dessa mer omfattande kompositioner avser Mästaren även att klä flera av Erbens kortare dikter i musikalisk dräkt". Varför Dvořák slutligen avstod från ytterligare tonsättningar förblir oklart.

De tre första symfoniska dikterna publicerades 1896 av Simrock (med Skogsdruvan 1899); året därpå tilldelades de första pris av Tjeckiska akademien för vetenskap och konst. Av Dvořáks brev framgår tydligt hur viktigt det var för honom att de symfoniska dikterna mottogs väl och att inspirationens ursprung betonades. När verken var under utgivning skrev han till sin förläggare Simrock:

"Käre herr Simrock! Varför har följande mening utelämnats?: 'Det poetiska ämnet till föreliggande verk är hämtat ur samlingen tjeckiska dikter Blumenstrauss, på tjeckiska Kytice, av K. J. Erben' etc. Den finns i den tjeckiska texten – varför då inte i den tyska och engelska? Här vet alla att poeten är Erben. Desto större skäl att det också måste stå i den tyska texten."

Giacomo Puccini (1858-1924)
Capriccio sinfonico

När den 22-årige Puccini anlände till Milano hösten 1880, med ett stipendium på hundra lire i månaden från drottning Margherita, skrevs han in vid konservatoriet efter ett enkelt inträdesprov. Han studerade för Antonio Bazzini och senare Amilcare Ponchielli, som introducerade honom i stadens kulturliv. Under studietiden komponerade han bland annat Capriccio sinfonico (1883) och Preludio sinfonico.

Kritikern Filippo Filippi förutspådde honom en lysande framtid som symfoniker och lyfte fram hans stilkänsla, personlighet och harmoniska djärvhet, med tydliga influenser från Wagner. Även Verdi noterade hans talang, särskilt den symfoniska ådran, men betonade hans förankring i melodin.

I sina mogna operor återanvände Puccini ofta teman från studietiden: musik ur Capriccio sinfonico återkommer i La Bohème och Edgar, liksom material ur Messa di Gloria i Manon Lescaut.

Capriccio sinfonico består av en inledande Andante och ett Allegro vivace byggt på det senare berömda Bohème-temat. Verket visar redan Puccinis melodiska kraft, färgrika orkestrering och gedigna kontrapunktiska skolning och avslutas i ett stilla, klangmjukt pianissimo.

Miklós Rózsa (1907 – 1995)
Cellokonsert op.32
Moderato
Lento con grande espressione
Allegro vivo

Trots sina stora framgångar som filmmusikkompositör – han belönades med tre Oscar – satte Miklós Rózsa genom hela sitt långa liv mycket högt värde på sin "seriösa" musik. Även om han utbildades vid det prestigefyllda Leipzigkonservatoriet under 1920-talet glömde Rózsa aldrig sina ungerska rötter.

Cellokonserten beställdes av János Starker 1967, under en kort period då Rózsa hade dragit sig tillbaka från sina uppdrag i Hollywood, och uruppfördes två år senare i Berlin. Starker arbetade tillsammans med Rózsa med solostämman – och han sparade verkligen inte på krafterna. Wallfisch hanterar den svindlande virtuosa skrivningen imponerande och kommer igenom stycket nästan utan att en hårlock rubbas. I inspelningen ligger cellon mycket tydligt i förgrunden, något som delvis sker på bekostnad av orkesterdetaljerna. Barry Wordsworth och BBC Concert Orchestra gör dock det mesta möjliga av Rózsas färgrika orkesterklang.

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.