Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Christian Reif har etablerat ett gott renommé för sin naturliga musikalitet, innovativa programläggning och tekniska skicklighet.

Sedan 2022 är Reif även konstnärlig ledare för Lakes Area Music Festival i Minnesota – en månadslång sommarfestival som samlar några av USA:s främsta klassiska musiker. Programmet sträcker sig från opera och kammarmusik till symfoniska konserter och beställningsverk. Festivalen verkar för att högkvalitativa kulturupplevelser ska vara tillgängliga för alla och tillämpar en modell där publiken själv bestämmer biljettpriset.

Säsongen 2025/26 bjuder på debuter med Nashville Symphony, The Florida Orchestra, Danish Chamber Orchestra, Latvian National Symphony Orchestra och Australian Youth Orchestra, samt återkomster till Houston Symphony, National Arts Centre Orchestra i Ottawa, Netherlands Radio Philharmonic, Belgrade Philharmonic och National Radio Orchestra of Romania.

Reif har en aktiv karriär på båda sidor Atlanten och har dirigerat orkestrar som San Francisco Symphony, Baltimore Symphony, Dallas Symphony, Houston Symphony, St. Louis Symphony, Cincinnati Symphony, Milwaukee Symphony, Indianapolis Symphony och Kansas City Symphony, samt St. Paul Chamber Orchestra och Orchestra of St. Luke's. I Europa har han framträtt med bland andra Orchestre National de Lyon, Royal Scottish National Orchestra, Münchner Rundfunkorchester, Hallé Orchestra och Stavanger Symphony.

Han har även dirigerat opera, bland annat uppsättningar av Don Giovanni, The Merry Wives of Windsor, Pagliacci, Ariadne auf Naxos, The Rake's Progress och Hänsel och Gretel.

År 2024 tilldelades Reif en GRAMMY för albumet Walking in the Dark (Nonesuch Records), där han både ackompanjerar sopranen Julia Bullock på piano och dirigerar Philharmonia Orchestra i London. Under pandemin 2020 spelade duon in serien Songs of Comfort, som uppmärksammades av NPR och listades av The New York Times bland årets bästa klassiska musik.

Tidigare har Reif varit Resident Conductor för San Francisco Symphony och Music Director för dess ungdomsorkester, samt Conducting Fellow vid New World Symphony och Tanglewood Music Center. Han har studerat dirigering vid Mozarteum i Salzburg och vid Juilliard School i New York. Han bor i München med sin hustru Julia Bullock och deras son.

Den franske pianisten Jean-Efflam Bavouzet är internationellt erkänd för sitt nyanserade och uttrycksfulla pianospel. Han har framträtt med orkestrar som The Cleveland Orchestra, NHK Symphony Orchestra, San Francisco Symphony, BBC Symphony Orchestra och London Philharmonic Orchestra, och samarbetat med dirigenter som Vladimir Jurowski, Gianandrea Noseda och Vasily Petrenko.

Säsongen 2025/26 ger han recitaler över fyra kontinenter med konserter i bland annat City Recital Hall i Sydney, Kyoto Concert Hall, National Centre for the Performing Arts i Beijing, Kumho Arts Center i Seoul, Wiener Konzerthaus och Lincoln Center i New York. Han samarbetar även med orkestrar som Queensland Symphony Orchestra, Trondheim Symphony Orchestra, Aalborg Symphony Orchestra och Cincinnati Symphony Orchestra.

Bavouzet är en flitigt prisbelönt skivartist på etiketten Chandos. Hans inspelningar har belönats med Gramophone Awards, BBC Music Magazine Awards, Diapason d'Or och Choc de l'Année. Bland hans mest uppmärksammade projekt finns kompletta inspelningar av Haydns pianosonater, Mozarts pianokonserter med Manchester Camerata och Beethovens pianoverk.

Han är International Visiting Artist in Keyboard Studies vid Royal Northern College of Music.

Karin Rehnqvist (f. 1957)
Att bryta isen
ur ARKTIS ARKTIS!

Sommaren 1999 fick jag följa med den svenska polarexpeditionen "Tundra nordväst" upp till norra Kanada. Under en månad bodde jag på en isbrytare och flögs ibland iland med helikopter, för att följa forskarnas arbete med att studera tundran. Naturen, "det stora vilda", ljuset, det ofta snabbt skiftande vädret, allt var överväldigande upplevelser, som sedan jag kom hem krävde att få ta musikalisk form.
Att bryta isen berättar om de vidsträckta vyerna, horisonterna, den dallrande luften när varmt och kallt möts. Och isen. Så fascinerande! Kraftfull och oerhört varierad både till form och färg. Inte alltid vacker. Inte alltid vit. När den bröts skapades stor dramatik.
Orkestern är lite annorlunda placerad än vanligt. Första- och andra-violinerna sitter mitt emot varandra, liksom också blåsarna; en av varje sort sitter till vänster om stråket och likadant på höger sida. Över stråkarnas intensiva, lite ruffiga spel kan på detta sätt blåsarnas långspunna melodi komma glidande än från höger än från vänster. Än med stort vibrato, än utan.
Ibland hämtar musiken ny kraft i ett stilla fallande – för att sedan dra igång igen.
För att komma framåt måste man våga bryta isen!
Karin Rehnqvist

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Pianokonsert nr 21 C-dur ”Elvira Madigan” (K467)
Allegro maestoso
Andante
Allegro vivace assai

Mozart fullbordade sin tjugoförsta pianokonsert i Wien den 9 mars 1785, och den uruppfördes redan tre dagar därefter. Detta snabba förfaringssätt var inte helt ovanligt. Musiklivet var betydligt spontanare på den tiden, då inga stora orkesterinstitutioners generalprogram trycktes ett år i förväg. Pappa Leopold bevistade konserten och har i ett brev berättat att publiken rördes till tårar. Tjugoettan var för sin tid ett radikalt, komplext och vågat verk, och inte alls så underhållande som man var van vid, utan ett högdramatiskt stycke med djärva harmonier. Första satsen är marschartad och i orkesterinledningen hittar man inte mindre än åtta teman. I den underbara, långsamma satsen finns halsbrytande dissonanser när den ljusa inledningens F-dur går över i f-moll. Den tidens lyssnare hörde sådant, idag lägger vi knappast märke till det. Det är en ljuv dröm med sordinerade stråkar, en nästan hypnotisk upplevelse. Finalen är livfullt rytmisk, men rymmer även den lyriska avsnitt.

Att konsert nr 21 blivit Mozarts kanske mest spelade och mest kända pianokonsert är en ny företeelse. Världsberömd blev den först när den dök upp som musik i Bo Widerbergs internationellt uppmärksammade film Elvira Madigan.
Stig Jacobsson

Igor Stravinsky (1882-1971)
Symfoni i C
Moderato alla breve
Larghetto concertante
Allegretto
Largo - Tempo giusto, alla breve

Igor Stravinskij var en av modernismens mest inflytelserika tonsättare, med en karriär som under fem decennier låg i framkant av musikaliskt nyskapande. Han föddes 1882 i Ryssland, studerade för Rimskij-Korsakov och fick sitt genombrott genom verk skrivna för Sergej Djagilevs Ballets Russes, däribland Eldfågeln (1910), Petrusjka (1911) och Våroffer (Le Sacre du printemps, 1913). Våroffer ansågs så "barbariskt" i sin harmoniska och rytmiska kraft att premiären utlöste upplopp. Även om verken påverkades av både hans ryske lärare och av Debussy och Ravel är de tydligt präglade av Stravinskijs egen stil, med drivande, oregelbundna rytmer och en klar, lysande instrumentation som blev hans kännetecken.

Efter detta starka genombrott vände sig Stravinskij till mindre kammarverk, som det jazzinfluerade Ragtime (1917) och Historien om en soldat (L'Histoire du soldat, 1918), samt verk som fokuserar på den skarpa klangen hos blåsare, slagverk och piano, såsom Symphonies of Winds (1920). Baletten Pulcinella (1920), baserad på musik som tillskrivs 1700-talstonsättaren Pergolesi, inledde hans neoklassiska period. Här återuppfann han äldre musikaliska former – från Händels oratoriestil i Oedipus Rex (1927) till ekon av Mozart i operan The Rake's Progress (1951). Referenserna var dock ofta ironiska, eftersom han placerade sina karakteristiska, icke-utvecklande "block" av melodier inom klassiska utvecklingsformer.

Efter tre decennier av neoklassicism uppmuntrades Stravinskij i slutet av 1950-talet av dirigenten Robert Craft att studera verk av serialistiska tonsättare som Webern och Schönberg. Snart utvecklade Stravinskij sin egen personliga form av serialism, från den skarpa men tonalt förankrade baletten Agon (1957) till den koncentrerade och avskalade stilen i Requiem Canticles (1965). Han fortsatte att komponera långt upp i 80-årsåldern och avled 1971, 88 år gammal, i New York.

Symfoni i C hör tydligt till Stravinskijs neoklassiska period – men också till en tid av personlig turbulens. Kort efter att han påbörjade verket i slutet av 1938 dog hans dotter i tuberkulos. I mars 1939 avled hans hustru och i juni samma år även hans mor. Trots detta fortsatte han arbetet med symfonin och hade i augusti färdigställt de två första satserna. Därefter lämnade han Paris för USA för att hålla föreläsningar vid Harvard. I januari 1940 anslöt Vera de Bosset i New York, som han haft en relation med sedan 1921, och i mars gifte de sig. Paret reste till Kalifornien och bosatte sig i Beverly Hills, där Stravinskij i augusti 1940 fullbordade symfonins sista sats. Han dirigerade själv uruppförandet i november samma år med Chicago Symphony Orchestra, som hade beställt verket.

Till det yttre är detta ett av Stravinskijs mest traditionella verk. Symfonin består av fyra satser i klassisk ordning: allegro, långsam sats, scherzo och final. Samtidigt är övergångarna mellan olika avsnitt lika abrupta som i många av hans mer experimentella verk. Symfonin har beskrivits som ett "kubistiskt porträtt" av en symfoni: musikaliska avsnitt finns ungefär där man förväntar sig dem, men betraktas ur olika vinklar, ungefär som i ett porträtt av Picasso där ögon, näsa och mun är placerade rätt men utan en konsekvent perspektivordning. Eftersom de två första satserna skrevs i Frankrike och de två sista i USA menade Stravinskij själv att symfonin har både en europeisk och en amerikansk halva; den första upplevs kanske som mer "klassisk" i sitt uttryck.

Den första satsen, Moderato alla breve, inleds med stråkarna som etablerar den rytmiska drivkraft som genomsyrar hela satsen (Stravinskij påpekade att detta var den längsta sats han skrev utan att byta taktart). Huvudtemat, som först hörs i oboen, kretsar kring tonen G snarare än C och bygger på ett ackord B–C–G, en transposition av ackordet i finalen till Stravinskijs tidigare Psalm­symfoni (1930). Lyriska avsnitt i träblåset kontrasterar mot de pulserande stråkarna, och satsen avslutas med kraftfulla, upprepade utrop från hela orkestern.

Stravinskij kallade den andra satsen, Larghetto concertante, för en "aria". Här framförs melodin främst av oboen och påminner i sin ornamenterade linje om Bach. Efter hand bryter stråkarna in med ett mer upprört tema, som snart mildras av bleckblås och träblås. Melodin får sista ordet och satsen slutar stilla med en tretaktsrytm som genast tas upp av de låga stråkarna i början av nästa sats, Allegretto. Detta livliga scherzo bygger på snabba upprepningar av en kvart och är den enda satsen där Stravinskijs typiska taktartsbyten förekommer i större utsträckning. Mittdelen använder en ännu äldre form än den klassiska, nämligen barockdansen passepied. De drivande rytmerna från början av satsen lugnar sig mot slutet, då stråkarna återger kvartmotivet mjukt och i halvt tempo.

Finalen börjar långsamt (Largo), där fagotten sjunger en stilla fras mot ett förstorat kvartintervall i bleckblåset som tycks vilja upplösas till C – men i stället byggs upp till ett kraftigt utbrott som introducerar Tempo giusto, alla breve. Ett kantigt motiv hörs över stigande eller fallande fragment som strävar mot tonikan C eller dominanten G. Till slut pressas det ursprungliga ackordet fram, växer i styrka och faller tillbaka, medan temat upprepas allt långsammare tills verket, efter flera långa pulsslag, tonar ut i en kombination av C- och G-ackord – snarare än i det enkla C-durackord man kunde förvänta sig av en "Symfoni i C". Där en klassisk symfoni ofta rör sig från osäkerhet till visshet antyder Stravinskijs verk i stället ett modernt synsätt: att det i slutändan kanske inte finns någon absolut slutpunkt.

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.