Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Christian Reif har etablerat ett gott renommé för sin naturliga musikalitet, innovativa programläggning och tekniska skicklighet.

Sedan 2022 är Reif även konstnärlig ledare för Lakes Area Music Festival i Minnesota – en månadslång sommarfestival som samlar några av USA:s främsta klassiska musiker. Programmet sträcker sig från opera och kammarmusik till symfoniska konserter och beställningsverk. Festivalen verkar för att högkvalitativa kulturupplevelser ska vara tillgängliga för alla och tillämpar en modell där publiken själv bestämmer biljettpriset.

Säsongen 2025/26 bjuder på debuter med Nashville Symphony, The Florida Orchestra, Danish Chamber Orchestra, Latvian National Symphony Orchestra och Australian Youth Orchestra, samt återkomster till Houston Symphony, National Arts Centre Orchestra i Ottawa, Netherlands Radio Philharmonic, Belgrade Philharmonic och National Radio Orchestra of Romania.

Reif har en aktiv karriär på båda sidor Atlanten och har dirigerat orkestrar som San Francisco Symphony, Baltimore Symphony, Dallas Symphony, Houston Symphony, St. Louis Symphony, Cincinnati Symphony, Milwaukee Symphony, Indianapolis Symphony och Kansas City Symphony, samt St. Paul Chamber Orchestra och Orchestra of St. Luke's. I Europa har han framträtt med bland andra Orchestre National de Lyon, Royal Scottish National Orchestra, Münchner Rundfunkorchester, Hallé Orchestra och Stavanger Symphony.

Han har även dirigerat opera, bland annat uppsättningar av Don Giovanni, The Merry Wives of Windsor, Pagliacci, Ariadne auf Naxos, The Rake's Progress och Hänsel och Gretel.

År 2024 tilldelades Reif en GRAMMY för albumet Walking in the Dark (Nonesuch Records), där han både ackompanjerar sopranen Julia Bullock på piano och dirigerar Philharmonia Orchestra i London. Under pandemin 2020 spelade duon in serien Songs of Comfort, som uppmärksammades av NPR och listades av The New York Times bland årets bästa klassiska musik.

Tidigare har Reif varit Resident Conductor för San Francisco Symphony och Music Director för dess ungdomsorkester, samt Conducting Fellow vid New World Symphony och Tanglewood Music Center. Han har studerat dirigering vid Mozarteum i Salzburg och vid Juilliard School i New York. Han bor i München med sin hustru Julia Bullock och deras son.

Arabella Steinbacher är en av vår tids mest hyllade violinsolister och uppskattas internationellt för sin tekniska briljans, sin varma klang och sitt uttrycksfulla musicerande. Hennes repertoar sträcker sig från klassiska och romantiska mästerverk till centrala verk från 1900-talet av bland andra Barber, Berg, Britten, Prokofjev, Sjostakovitj och Sibelius.

Säsongen 2025/26 inledde hon med en återkomst till BBC Proms i London där hon uppträder med Royal Philharmonic Orchestra under Vasily Petrenko. Hon framträder även med Royal Stockholm Philharmonic Orchestra, Taiwan Philharmonic Orchestra och Munich Symphony Orchestra, samt spelar Bruchs violinkonsert vid Dortmund Philharmonic's New Year's Concert.

Under säsongen framförde hon Mendelssohns violinkonsert med Frankfurter Opern- und Museumsorchester i Alte Oper Frankfurt, Sinfonieorchester St. Gallen och på turné med London Philharmonic Orchestra. Hon gästar också Beethoven Festival i Warszawa och turnerar med Vancouver Symphony Orchestra.

Steinbacher har samarbetat med orkestrar som New York Philharmonic, Boston Symphony Orchestra, Chicago Symphony Orchestra, London Symphony Orchestra, NHK Symphony Orchestra och Göteborgs Symfoniker, samt med dirigenter som Herbert Blomstedt, Zubin Mehta, Andris Nelsons och Yannick Nézet-Séguin.

Hon spelar på en Stradivarius från 1718 (ex Benno Walter) och en Guarneri del Gesù från 1744 (Sainton), generöst utlånade av en privat schweizisk stiftelse.

Tobias Broström (f 1978)
Beatnik

"Beatnik" är en orkesterversion av det korta och intensiva stycket "Sputnik" för piccolotrumpet och orkester, skrivet för Håkan Hardenberger och invigningen av konserthuset Malmö Live 2015.
Båda titlarna för tankarna till 1960-talet. Sputnik har en musikalisk koppling genom piccolotrumpetstämman som stiger till svindlande höjder, särskilt utformad för att passa Håkan Hardenbergers virtuosa kapacitet. Den andra titeln syftar i stället på musikens rytmiska energi, med udda och varierande taktarter.
Det är ett snabbt och virtuost stycke, nästan – som tonsättaren själv uttrycker det – "som en minikonsert för dirigent och orkester."

Samuel Barber (1910 – 1981)
Violinkonsert
Allegro
Andante
Presto in moto perpetuo

Samuel Barbers död 1981, vid 70 års ålder, berövade Amerika en av sina mest framstående och konsekvent framgångsrika tonsättare av seriös konstmusik. Något av en särling i vårt samhälle kunde Barber leva gott enbart på frukterna av sitt skapande. Till skillnad från majoriteten av sina kollegor, som måste "extraknäcka" i olika andra musikaliska roller, kunde han nästan från sin karriärs lyckosamma början ägna sig helt åt att komponera.

Under 1930-talet, när atonaliteten och tolvttonstekniken gjorde starka anspråk på uppmärksamhet, mottogs Barbers traditionalism med entusiasm. I hans verk fanns alla de tröstande kvaliteter som den breda publiken värdesatte, ty Barber behärskade musikens alla element med stort hantverkskunnande: hans melodier är naturliga och vidsträckta (och att det överhuvudtaget fanns melodier var skäl nog till glädje); rytmerna varierade och livfulla; harmoniken precis tillräckligt kryddig; och hans orkestrering, likt Brahms (den tonsättare i vars fotspår Barber tycks ha vandrat), drar inte uppmärksamheten till sig själv men är likväl särpräglad genom att vara perfekt anpassad till det musikaliska uttrycket. Kort sagt präglar skicklighet, smak och allvar Barbers musik i varje ögonblick.

Det sista elementet – allvaret – framstår som ett av tonsättarens mest oföränderliga kännetecken. Vissa människor föds medelålders. Samuel Barber var, sådan han framträder genom sin musik, en av dem. När han som sjuåring skrev sitt första stycke och gav det titeln Sadness var riktningen utstakad. Om inte sorg, så genomsyras mycket av hans musik av en elegisk lyrik. Typiskt för detta känsloläge är de två första satserna i violinkonserten, som kretsar kring en eftertänksam och klangfull sångbarhet. Även när denna form bryts i en snabb och virtuos final är musiken knappast lättsinnig; den förblir påtagligt allvarlig.

Violinkonserten komponerades 1939 på beställning av en förmögen affärsman för en skyddsling och uruppfördes av Albert Spalding 1941. Den första satsen är närmast unik i sitt lyriska anslag. Huvudtemat, som omedelbart presenteras av violinen – en utsträckt melodi med flera karakteristiska rytmiska figurer – dominerar satsen. I kontrast till denna långandade lyrik försöker ett sidotema av enkel, folklig karaktär vara muntert och lyckas nästan. Växlingen mellan dessa två teman, stundtals i varierande tempo och orkestrering (där pianot tillför en särskild färg), men med endast ett minimum av dramatisk konflikt, ger form åt en sats som utstrålar en aura av brahmsk eftertänksamhet och straussisk känsloladdning.

Den andra satsen är än mer inåtvänd än den första och inleds med det stämningsmättade första temat i oboen. Här förekommer dock tydliga spänningar, liksom vissa kvasi-orientaliska inslag som bär överraskande ekon av Rachmaninov.

Den livfulla finalen uppvisar ryskinfluenser av annat slag – nämligen den groteska ton som förknippas med Sjostakovitj och Prokofjev. Synkoper och kontrarytmer förstärker den diaboliska atmosfären i de perpetuum mobile-liknande virvelvindar där violinen briljerar nästan oavbrutet. I de avslutande takterna blir violinens rytm allt mer brant och hetsig (åttondelstrioler övergår i sextondelar), och satsen slutar i ett utbrott av briljans.

Sergej Rachmaninov (1873-1943)
Symfoni nr 2 e-moll op 27
Largo - Allegro moderato
Allegro molto
Adagio
Allegro vivace

Med sin första symfoni hade Sergej Rachmaninov 1897 upplevt ett katastrofalt misslyckande. Kritiken var förödande, kanske mest för att dirigenten (Alexander Glazunov) varit ordentligt berusad. Han hamnade i ett skapande vakuum som det tog honom flera år att resa sig ur. Han var själv övertygad om symfonins förtjänster, men vare sig publik eller kritik var förberedd på hans tonspråk, och dömde ut den. Det kom som en chock för den unge, känslige mästaren, som redan haft så stora framgångar med operan Aleko (1890) och inte minst de pianostycken som sedan skulle förfölja honom hela livet.

Inte förrän 1901 kom han med hjälp av flera omgångar hypnos tillbaka till det skapande livet och skrev då först den kända andra pianokonserten. Sedan skulle det dröja ytterligare fem år innan han vågade ge sig på en ny symfoni.

Under mellantiden hade han blivit en firad pianist som visade upp sig runt om i världen, och han var även en uppskattad dirigent vid Bolsjojteatern. Däremot hade han svårt att finna tid och ro att komponera de musikverk som trängde sig på inifrån. Ytterligare ett skäl var säkert de omskakande händelserna kring den första ryska revolutionen 1905.

Under sommaren 1906 avbokade han alla engagemang för den kommande säsongen och tog familjen med sig till Dresden för att där försöka finna det lugn han behövde för att komponera. Allt skedde i största hemlighet, för han ville inte att någon skulle känna till hans avsikter och han ville inte väcka förväntningar på ett nytt storverk.

Trots de till synes goda förutsättningarna, gick arbetet ändå mycket långsamt. Veckovis kunde han vara sysslolös på grund av ångest, apati och ovilja. Mot januari 1907 lär han ha komponerat färdigt, och nämnt detta för någon som förde det vidare. Nyheten slogs genast upp som en förstasidesnyhet, till tonsättarens största förtvivlan. Även om verket var komponerat så återstod mycket arbete, och orkestreringen förmådde han inte avsluta förrän fram mot sommaren. Tid för polering och omarbetning behövde han ända fram till uruppförandet, vilket tonsättaren själv dirigerade i St. Petersburg i januari 1908.

Den intensiva satsningen gav emellertid resultat. Man kan inte märka något av tonsättarens vånda i denna positivt självklara musik. Verket tilldelades det åtråvärda Glinkaprisets tusen rubel, och spreds snabbt över världen. Fortfarande har symfonin rykte om sig att vara Rachmaninovs främsta orkesterverk.

Symfonin har de traditionella fyra satserna, med scherzot placerat efter första satsen. Hela symfonin har en enhetlig karaktär genom att ett gemensamt motto kan spåras i alla satserna, men det är gjort på ett mycket subtilt sätt, och ur detta motto utvecklar sig nya teman. ”Det rör sig genom symfonin som ett spöke”, hävdade tonsättaren själv.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.