Alpesh Chauhan är en brittisk dirigent och Principal Guest Conductor för Düsseldorfer Symphoniker, Music Director för Birmingham Opera Company samt Principal Conductor & Musical Advisor för National Youth Orchestra of Great Britain. Han är känd för sin uttrycksfulla och energiska dirigentstil.

Han arbetar regelbundet med orkestrar som City of Birmingham Symphony Orchestra, Hallé Orchestra, Oslo Philharmonic Orchestra, Detroit Symphony Orchestra, Gävle Symfoniorkester, Orchestre National de Belgique och Vancouver Symphony Orchestra. Han har även dirigerat Los Angeles Philharmonic, Atlanta Symphony Orchestra, Toronto Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra och London Philharmonic Orchestra.

Som operadirigent har han haft stor framgång med Birmingham Opera Company, där produktioner som Tippetts New Year och Sjostakovitjs Lady Macbeth of Mtsensk fått stor uppmärksamhet. Han var tidigare chefsdirigent för Filarmonica Arturo Toscanini i Parma.

Chauhan är engagerad i samtida musik och har dirigerat verk av bland andra Thomas Adès och Steve Reich. År 2022 tilldelades han en OBE för sina insatser inom kulturen.

Sir Stephen Hough är en internationellt hyllad pianist, tonsättare och författare, av The Economist utsedd till en av världens främsta "polymaths". Han har tilldelats ett MacArthur Fellowship och adlades 2022 för sina insatser för musiken.

Under en karriär på över 40 år har han samarbetat med orkestrar som Berliner Philharmoniker, New York Philharmonic, London Philharmonic Orchestra, Royal Concertgebouw Orchestra och NHK Symphony Orchestra, och framträtt vid scener som Carnegie Hall, Wigmore Hall och Royal Festival Hall samt vid festivaler som Salzburg och Verbier.

Säsongen 2025/26 inleder han i Elbphilharmonie Hamburg och ger över 60 konserter världen över. Han uruppför även sin pianokonsert The World of Yesterday i Asien och framträder i recitaler vid Wigmore Hall och Klavierfestival Ruhr.

Hough har spelat in över 70 album och tilldelats bland annat Gramophone Awards och Diapason d'Or. Han är även verksam som tonsättare och författare.

Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Pianokonsert nr 5 Ess-dur op 73 ”Kejsaren”
Allegro
Adagio un poco mosso – 
Rondo: Allegro ma non troppo

När Beethoven på 1790-talet lämnade sin barndomsstad Bonn för att slå sig ner i Wien var det främst som pianist han blev känd och hyllad. Särskilt beundrade man hans förmåga att improvisera. Det förvånar därför inte att han gärna komponerade pianomusik som han själv avsåg att framföra. Hans 32 pianosonater skulle komma att utveckla såväl musikhistorien som pianospelet längs nya banor. Hans första viktiga orkesterverk var också pianokonserter. Totalt skrev han fem pianokonserter (om man inte räknar med en ungdomlig och av honom själv aldrig orkestrerad konsert skriven av en fjortonårig yngling, kallad nr 0, eller hans eget pianoarrangemang av violinkonserten, kallad nr 6) – och de är alla mycket olika varandra. Visserligen finns det en likhet mellan den fjärde och femte konserten i det faktum att solisten redan från start spelar en dominerande roll, men i övrigt är de som natt och dag. Fyran, fullbordad 1806, är intimt lyrisk medan femman är utåtriktad och glansfull. Femman är den längsta och ambitiösaste av dem alla, och utgör en höjdpunkt i hans heroiska stil. Det kan vara värt att påminna om att den har samma tonart som hans tredje symfoni, den som kallas Eroica, hjältesymfonin, och som ursprungligen skrevs för att hylla Napoleon. Men när Napoleon utnämnde sig till kejsare rev Beethoven som bekant sönder dedikationen till honom med orden: ”Så var han då inget mer än en vanlig människa.”

Beethoven slutdaterade sin sista pianokonsert 1809. Musiken skrevs under en tid av politisk oro. Fransmännen hade av och till anfallit Wien, och i april/maj 1809 riktades bullrande kanonader främst mot stadsmuren i Wien. Beethoven bodde nära muren och sökte därför skydd i sin brors källare – inte av rädsla, men för att skydda resterna av sin hörsel med huvudet nedborrat i en kudde. Hans hörsel var mycket starkt reducerad, och han var så trött på Napoleon att han vid ett tillfälle sade: ”Så synd att jag inte begriper mig på krigskonst så som jag förstår tonkonst, då skulle jag allt besegra honom”.

Att femte pianokonserten fått tillnamnet ”Kejsaren” har inget med Napoleon att göra, det har inte ens med Beethoven att göra. Namnet hittades på av den i Mannheim 1771 födde pianisten och tonsättaren Johann Baptist Cramer, som tidigt bosatte sig i London och som där lät trycka Beethovens femte pianokonsert med tillnamnet The Emperor, därför att han tyckte namnet passade ihop med musikens ståtliga karaktär. Så har det fått bli, och visst är den en kejsare bland alla pianokonserter. Beethoven hade tillägnat ärkehertig Rudolph sin fjärde pianokonsert, och så blev även fallet med den femte.

Väl medveten om sin dåliga hörsel hade Beethoven efter 1808 års uruppförande av fjärde konserten och den fantasin för solopiano, kör och orkester starkt reducerat sina offentliga framträdanden som pianist, och han avsåg inte att själv spela sin femte pianokonsert. Den var fullbordad i god tid före uruppförandet den 28 november 1811 under en Gewandhauskonsert i Leipzig. Solisten hette Friedrich Schneider och dirigenten Johann Philipp Christian Schulz. Mottagandet var synnerligen varmt, och man skrev i pressen att ”hela auditoriet kom i hänryckning”. I februari året därpå spelades den för första gången i Wien, och då var Carl Czerny solist. Legenden berättar att Beethoven själv instruerat honom om sina intentioner.

Solisten får inleda konserten med att dekorera tre uttrycksfulla orkesterackord, innan själva huvudtemat presenteras. Resten av satsen rymmer mycket som får en improviserande karaktär, men som är exakt noterat. Det är alldeles uppenbart att Beethoven inte själv avsåg att spela konserten, för han lämnar inte ens plats för improviserade kadenser. I slutet av första satsen anger han tydligt att solisten ska spela den i partituret angivna kadensen. Första satsen är med god marginal den längsta.

Liksom i tredje pianokonserten är huvudtemat i den andra, långsamma satsen en förklädd version av första satsens sidotema. Detta marschtema har nu förvandlats till en vacker hymn. Violinerna spelas sordinerade och basarna spelar pizzicato. Andra satsen går via ett par toner i hornen direkt över i finalen, där det övermodigt virvlande temat presenteras av pianot innan det tas upp av orkestern. Satsen utvecklas till ett friskt musikantiskt rondo. Pukorna kommer att spela en betydande roll och kan alldeles ensamma spela de två toner som utgör den huvudsakliga baslinjen. I den avslutande codan får pukan till och med en solopassage tillsammans med pianot. Det är sådana här finesser som gör att Beethovens musik ständigt har något nytt och fräscht att upptäcka.
Stig Jacobsson

Peter Tchaikovsky (1840-1893)
Symfoni nr 3 i D-dur, op.29 "Den polska"
Introduzione. Moderato assai - Allegro brillante
Alla tedesca. Allegro moderato e semplice
Andante elegiaco
Scherzo. Allegro vivo
Finale. Allegro con fuoco

Tjajkovskijs tredje symfoni är något av Askungen i sviten – den framförs mer sällan än de övriga och hamnar alltför ofta i skuggan. Den skiljer sig också genom att vara skriven i dur och bestå av fem satser i stället för fyra. Till skillnad från de två första symfonierna vållade den Tjajkovskij inga större svårigheter, även om han senare ansåg att den inte tillförde något särskilt nytt och antydde en viss brist på inspiration. Låt lyssnaren själv avgöra.
Mellan den andra och tredje symfonin komponerade Tjajkovskij två operor, Snöflickan och Smeden Vakula. Även den andra stråkkvartetten och pianokonsert nr 1 hör till denna period. Liksom sin föregångare är den tredje symfonin frukten av en avkopplande sommarvistelse på landet, bort från Moskva. Mellan mitten av juni och mitten av augusti 1875 bodde han som gäst hos vänner och släktingar på tre olika platser och skissade och orkestrerade hela symfonin under denna tid. Det var dock inget hastverk: "Jag sitter inte i timmar i sträck, utan promenerar mycket", skrev han till vänner. Musiken flödade lätt, och efter uruppförandet i Moskva i november skrev han till Rimskij-Korsakov: "Det förefaller mig som om symfonin inte innehåller någon särskilt lyckad idé, men tekniskt sett är den ett steg framåt. Framför allt är jag nöjd med första satsen och båda scherzona, särskilt det andra som är mycket svårt."

Genom att frångå den traditionella fyrsatsiga formen ger symfonin en annorlunda balans: den tyngsta satsen ligger i centrum, Andante elegiaco, omgiven av två scherzon, medan de mer berättande första och sista satserna ramar in helheten med en viss symmetri. Den andra satsen, Alla tedesca, framstår som ett avbrott, men dess charm motiverar fullt ut dess plats – eller kanske var det en intuitiv impuls som fick tonsättaren att placera den där. Tonsättare, särskilt de av stor genialitet, har all rätt att bryta mot etablerade mönster utan att behöva förklara sig. Satsen är en vals "i tysk stil" med tydliga drag av balett – och nästa verk Tjajkovskij skrev var just Svansjön. Finalen bär beteckningen tempo di polacca, vilket har gett symfonin smeknamnet "den polska", men den är varken tysk eller polsk – utan rysk.
Det andra scherzot är mer krävande för musikerna, med snabba växlingar och löpningar. Här finns ett oväntat inslag av trombon, och i trion håller hornen länge tonen D, som om de befann sig mitt i en tävling, medan blåsare och stråkar kastar "bollen" fram och tillbaka mellan sig.

En av symfonins mest egendomliga drag är den sparsmakade, nästan avbrutna sorgmarschen i inledningen, som antyder en berättelse som kan ha funnits i tonsättarens tanke, även om han aldrig avslöjade den. En annan är den nästan banala andra huvudmelodin i finalen, särskilt när den återkommer i en bullrande procession, storslaget orkestrerad. Även den fuga som dyker upp i finalen kan upplevas som något rutinmässig, som om andra möjligheter hade övervägts och förkastats. Trots det gedigna hantverket i första satsens Allegro är det de tre mittsatserna som gör starkast intryck – kanske precis som tonsättaren avsåg.
Kanske gjorde Tjajkovskij det svårare för sig själv genom att inte använda några ryska teman, inga tydliga samband mellan satserna och inga överväldigande klimax. För en gångs skull blottar han inte sitt innersta, och för många är det just detta som är tilltalande. Hans popularitet bygger annars till stor del på hans vilja att ge sig hän åt starka känslor utan förbehåll. Vi som själva kan känna en viss återhållsamhet reagerar starkt – om än ibland med en gnutta skuld – på bilden av en tonsättare som öppet blottar sin själ, särskilt när denne genom hela livet plågades av stark nervös anspänning.

Den tredje symfonin bör kanske därför bedömas i jämförelse med mer återhållsamma tonsättare som Mendelssohn och Schumann – och i det sammanhanget står den sig väl.
Som föregångare till de mäktiga symfonierna nr 4, 5 och 6 kan den tredje dock framstå mer som en aptitretare än som en huvudrätt. Inom två år efter dess tillkomst drabbades Tjajkovskij av den omvälvande krisen kring sitt olyckliga äktenskap, vilket – trots allt lidande – förde honom till en ny konstnärlig mognad. Därmed markerar symfonin en tydlig gräns mellan de tre första och de tre sista symfonierna. Hans musik var visserligen redan från början högt utvecklad – den första symfonin är långt ifrån omogen – men efter 1877 bär den ett starkare budskap, som om vägen mellan tonsättare och publik hade rensats från hinder och snår. 

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.