Sedan 2022 är Jaime Martín chefdirigent för Melbourne Symphony Orchestra och sedan 2019 musikchef för Los Angeles Chamber Orchestra – uppdrag som har förlängts till 2028 respektive 2027. Den spanske dirigenten har dessutom varit chefdirigent för National Symphony Orchestra of Ireland (2019–2024), förste gästdirigent för Orquesta y Coro Nacionales de España (2022–2024) samt konstnärlig ledare och chefdirigent för Gävle Symfoniorkester (2013–2022). Under säsongen 2024/25 inledde han sitt uppdrag som förste gästdirigent för BBC National Orchestra of Wales.

Bland höjdpunkterna under säsongen 2024/25 märks Martins kritikerrosade debut vid BBC Proms med BBC NOW. Han ledde även Melbourne Symphony Orchestra i en elva dagar lång Beethoven-festival där han dirigerade samtliga nio symfonier. Därtill återvände han till orkestrar som Barcelona Symphony, National Youth Orchestra of Great Britain, Spanish National Orchestra, Asturias Symphony, Castilla y León Symphony och Sydney Symphony Orchestra.

Efter många år som en högt ansedd flöjtist, verksam med några av vår tids mest framstående dirigenter, övergick Martín 2013 till att dirigera på heltid – och blev snabbt en av de mest eftertraktade på den internationella scenen.

Under säsongen 2025/26 leder Jaime Martín Melbourne Symphony Orchestra på en stor turné i Storbritannien och Europa, med start på Edinburgh International Festival och avslutning vid BBC Proms – orkesterns första internationella turné sedan 2019. Han kommer även att dirigera Göteborgs Symfoniker, Budapest Festival Orchestra, Strasbourg Philharmonic, RTVE Madrid, Euskadi Symphony, Aalborg Symphony, Colorado Symphony, Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin, George Enescu Philharmonic, Queensland Symphony och New Zealand Symphony Orchestra.

Under de senaste åren har Martín dirigerat en imponerande rad orkestrar, däribland Dresdner Philharmonie, Nederlands Philharmonisch Orkest, Dallas Symphony, Frankfurt Radiosymfoniker, London Symphony Orchestra, Royal Liverpool Philharmonic, Royal Scottish National Orchestra, Sveriges Radios Symfoniorkester, Queensland Symphony, Deutsche Radio Philharmonie Saarbrücken, Essener Philharmoniker och Philharmonia Orchestra. Han har även samarbetat med Academy of St Martin in the Fields, Saint Paul Chamber Orchestra och Orchestre Philharmonique de Radio France. Bland de många solister han arbetat med återfinns Anne Sofie von Otter, Joshua Bell, Pinchas Zukerman, Christian Tetzlaff och Viktoria Mullova. Han har dessutom beställt och uruppfört verk av tonsättare som Ellen Reid, Andrew Norman, Missy Mazzoli, Derrick Spiva, Albert Schnelzer och Juan Pablo Contreras.

Med Gävle Symfoniorkester har Jaime Martín spelat in en serie för skivbolaget Ondine Records, inklusive Brahms Serenader nr 1 & 2, Schicksalslied tillsammans med Eric Ericsons Kammarkör, samt Brahms Pianokvartett (arrangerad av Schönberg) – utgiven 2019. Han har även spelat in Schuberts Symfoni nr 9 och Beethovens Eroica med Orquestra de Cadaqués, samt flera album med Barcelona Symphony Orchestra för Tritó Records. År 2015 spelade han in James Horners sista symfoniska verk, Collage, med London Philharmonic Orchestra. Bland de senaste utgåvorna på Melbourne Symphony Orchestras eget skivbolag finns Debussy & Strauss (maj 2024) med sopranen Siobhan Stagg, Dvořák: Symfonier nr 5 & 6 (november 2024) – början på en ny Dvořák-cykel – samt Holst: The Planets – Deborah Cheetham Fraillon: Earth (maj 2025).

Som flöjtist var Martín soloflöjtist i Royal Philharmonic Orchestra, Chamber Orchestra of Europe, English National Opera, Academy of St Martin in the Fields och London Philharmonic Orchestra. Han spelade även som solist och gjorde flera uppmärksammade inspelningar, bland annat Mozarts flöjtkonserter med Sir Neville Marriner, Sinfonietta Concerto för flöjt och orkester (skrivet för honom av Xavier Montsalvatge och dirigerat av Gianandrea Noseda), samt Bachverk för flöjt, violin och piano tillsammans med Murray Perahia och Academy of St Martin in the Fields för Sony.

Martín har varit konstnärlig rådgivare och tidigare konstnärlig ledare för Santanderfestivalen, där han under de senaste fem åren har skapat ekonomisk stabilitet och en plattform för några av de mest spännande artisterna inom sina fält – från symfoniorkestrar och barockensembler till utbildningsprojekt och balettkompanier. Han var dessutom grundande medlem av Orquestra de Cadaqués, som han var knuten till i trettio år och där han var chefsdirigent 2012–2019.

Jaime Martín är Fellow of the Royal College of Music i London, där han tidigare var professor i flöjt. I dag gläds han åt att samarbeta med många av sina tidigare studenter i orkestrar runt om i världen.

Pianisten Aristo Sham fick sitt internationella genombrott när han 2025 vann både guldmedaljen och publikpriset vid Van Cliburn International Piano Competition. Kritiker har hyllat hans spel för dess klarhet, elegans och tekniska briljans, och The New York Times beskriver honom som en pianist vars tolkningar förenar musikalisk precision med stor uttryckskraft.

Sham har framträtt över hela världen och samarbetat med orkestrar som London Symphony Orchestra, Hong Kong Philharmonic Orchestra, English Chamber Orchestra, Orchestre de Chambre de Lausanne, Utah Symphony och Minnesota Orchestra under dirigenter som Sir Simon Rattle, Marin Alsop och Edo de Waart.

Säsongen 2025/26, hans första efter segern i Cliburn-tävlingen, omfattar en större turné i Asien samt recitaler i USA vid Aspen Music Festival, La Jolla Music Society/The Conrad, UCSB Arts and Lectures och Skyline Piano Artist Series at Northwestern University.

Sham fick tidigt internationell uppmärksamhet genom segrar i Ettlingen International Piano Competition och Gina Bachauer International Junior Piano Competition. Han har studerat vid Harvard University, New England Conservatory, Ingesund School of Music i Sverige samt The Juilliard School.

"En grov eller fragmenterad geometrisk form som kan delas upp i delar, där varje del (åtminstone ungefär) är en förminskad kopia av helheten."
Så beskrev den franske matematikern Benoit Mandelbrot ett geometriskt fraktalmönster. Mandelbrot är känd för sin upptäckt av den så kallade Mandelbrotmängden 1980. Fraktala mönster finns överallt i naturen: i trädens grenar, i romanesco-broccoli, i flodsystem och i snöflingor.
Mitt stycke Fractal Music är uppbyggt kring musikaliska fraktalmönster. En identisk musikalisk figur återkommer – ofta samtidigt – i olika tempon (till exempel ett lager i halvnoter, ett i fjärdedelar och ett i åttondelar). Jag har också inspirerats av den danske tonsättaren Per Nørgårds så kallade oändlighetsserie – här i sin mest grundläggande form, tillämpad på endast två toner, vilket lyfter fram den fraktala dimensionen i Nørgårds oändlighetssystem.
Med dessa ganska strikta verktyg har jag lekt ett fascinerande spel där jag försökt förena fraktala strukturer med musikalisk fantasi.
Britta Byström

Edvard Grieg (1843–1907)
Pianokonsert a-moll op 16
Allegro molto moderato
Adagio
Allegro moderato molto e marcato

Den 3 april 1869 befann sig den store ryske tonsättaren och pianisten Anton Rubinstein i Köpenhamn. Det var en av anhalterna under hans många omfattande europaturnéer. Som vanligt fraktade han sin egen flygel med sig, och eftersom han förstod att konserten denna kväll skulle bli historisk, ställde han flygeln till förfogande när den norske pianisten Edmund Neupert skulle uruppföra Edvard Griegs pianokonsert.

Grieg hade skrivit konserten sommaren innan, när han tillsammans med sin hustru Nina bodde i en liten tvårumsvilla i byn Søllerød, någon mil utanför Köpenhamn. Grieg var egentligen ingen vän av stora, symfoniska former, utan mer en lysande miniatyrist. Men han skärpte sig så att pianokonserten blev hans kanske enda verkligt lyckade storskaliga komposition. Synar man den i sömmarna kommer man ändå att märka att den egentligen består av en rad mycket väl sammanfogade miniatyrer.

Efter konserten skrev Neupert ett brev till Grieg, som själv inte kunnat närvara: ”I lördags ljöd Er gudomliga konsert i Casinos stora sal. Jag firade i sanning storartade triumfer. Redan efter kadensen i första delen bröt det ut en veritabel publikstorm. De tre fruktade kritikerna Gade, Rubinstein och Hartmann satt uppe i logen och applåderade av alla krafter. Jag kan hälsa från Rubinstein och tala om att han verkligen är förbluffad över att få höra en sådan genial komposition…”

När konserten några månader senare spelades för första gången i Kristiania (Oslo) var tonsättaren åter förhindrad att närvara. Men med tiden skulle han både få höra den och komma att framföra den själv åtskilliga gånger, både som pianist och som dirigent.

En berömd episod inträffade i Rom 1870: Grieg besökte Franz Liszt, och den store pianisten spelade konserten direkt från bladet: ”Mot slutet av finalen kommer som ni erinrar er, andra temat tillbaka i ett stort fortissimo. I de allra sista takterna, när temats första giss förändras till g i orkestern, medan pianot i en väldig skalfigur far igenom hela sitt register, stannade han plötsligt, reste sig i hela sin längd, lämnade pianot och skred med dråpliga teatersteg och höjd arm genom den stora klostersalen, i det han fullkomligt bölade temat. Vid det omtalade g-et sträckte han ut sin arm som en imperator och ropade: ’g, g, inte giss. Famos! Det är äkta svensk Banko!’ och därtill som inom parentes – ganska pianisssimo: ’Smetana sände mig nyligen något i den stilen.’ Han gick tillbaka till klaveret, tog om strofen och avslutade det hela.”
Stig Jacobsson

Johannes Brahms (1833-1897)
Symfoni nr 3 F-dur op 90
Allegro con brio
Andante
Poco allegretto
Allegro

Johannes Brahms hade redan fyllt fyrtiotre år när han 1876 presenterade sin första symfoni, och även om publiken gillade den så fanns det kritiker som elakt nog kallade den ’Beethovens tionde’, vilken Brahms konstaterade med stort missnöje. (Han kände tyngden från Beethoventraditionen, hur skulle man kunna skriva symfonier efter Beethovens mästerskap i genren?) Publikframgångarna lockade honom att tämligen omgående skriva ytterligare en symfoni, den ljusa tvåan, som somliga menade var hans Pastoralsymfoni (återigen alltså en parallell till Beethoven, och dennes sjätte symfoni). Sedan blev det några års uppehåll innan det var dags för Brahms tredje och fjärde symfonier, vilka delvis skrevs parallellt inom loppet av två år.
Den femtioårige Brahms skrev sin tredje symfoni våren och sommaren 1883 då han sin vana trogen lämnade Wien för att få njuta lantluft. Han befann sig i badorten Wiesbaden inte långt från Mainz. På något sätt kan man tycka att musiken speglar storslagenheten och mäktigheten i floden Rhen som flyter genom stan. Uruppförandet ägde emellertid rum i Wien den andra december samma år, och leddes av den firade dirigenten Hans Richter. Ryktet om den nya symfonin spreds som en löpeld över världen och intresset var enormt. Förväntningarna var stora, men ingen blev besviken och inom kort hade symfonin spelats på flera håll i såväl Europa som i USA. Brahms var inte van med sådan uppmärksamhet och kände viss irritation.
Richter kallade tredje symfonin för Brahms’ Eroica, men liknelsen är kanske inte helt lyckad, men den innebar ännu en liten pik åt Brahms som fullföljare av traditionen från Beethoven. Medan Beethovens tredje symfoni (som alltså är den verkliga Eroica-symfonin) spränger alla formella gränser, är Brahms’ symfoni däremot ovanligt koncentrerad och fast sammanhållen – och medan Beethoven siktar mot stjärnorna, innehåller Brahms’ symfoni många drag av resignation.
Två lidelsefulla allegrosatser omger ett lyriskt, meditativt andante (som Clara Schumann fann vara en total identifiering med naturens sällhet) och en romans som nästan har kammarmusikaliska kvaliteter. Det första och sista ackordet är onekligen i F-dur, men för övrigt domineras symfonin av f-moll, och skuggorna tornar upp sig, för att bryta ut i storm i finalen, innan första satsens huvudtema återkommer som en förandligad koral.
Den första satsen kan nog sägas ha ett hjältemotiv, det hade Richter rätt i, inte minst därför att det första ackordet innehåller tonerna F-A-F, toner som återvänder då och då under verkets gång, och som ska tolkas som tonsättarens hemliga motto Frei Aber Froh (Fri men lycklig). Den andra satsen rymmer en rad teman och är en blandning av sång och recitativ. Tredje satsen är en dröm av nostalgi och älskvärdhet. Lika anmärkningsvärd är hela symfonins avslutning i ett genomskinligt förandligat pianissimo.
Länge kritiserades tredje symfonin för att vara alltför kärv och inåtvänd, men man kan också se den som ett ovanligt personligt dokument för att komma från Brahms.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.