Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Christian Reif har snabbt etablerat ett gott renommé för sin naturliga musikalitet och tekniska behärskning. Han är konstnärlig ledare för Lakes Area Music Festival i Minnesota, en månadslång sommarfestival som sträcker sig från opera och kammarmusik till symfoniska framträdanden.

Säsongen 2022/23 inkluderade konserter med flera av de ledande orkestrarna i Europa och USA, och sommaren 2023 ledde han konserter på Enescu-festivalen, Grand Teton Music Festival och World Youth Symphony Orchestra på Interlochen.

Med fötterna i både Nordamerika och Europa har Reif dirigerat symfoniorkestrarna i städer som San Francisco, Baltimore, Houston, Dallas, Colorado, Indianapolis, Kansas City och Saint Paul. I Europa har han uppträtt upprepade gånger med Orchestre National de Lyon, Royal Scottish National Orchestra, Münchner Rundfunkorchester, Gävle Symfoniorkester, Hallé Orchestra och Stavanger Symphony.

Under pandemin var Reif aktiv på piano och spelade in en serie virtuella ”Songs of Comfort” med sin fru, den klassiska sångerskan Julia Bullock. I november 2020 presenterade NPR Music duon i en ”Tiny Desk (Home) Concert” för deras speciella karantänutgåva av serien. NPR:s Tom Huizenga fann det ”bland de mest transcendenta musikaliska ögonblicken jag har upplevt i år” och The New York Times lyfte fram dem på deras ”Bästa klassiska musik 2020”-listan.

Från 2016 till 2019 var Christian husdirigent för San Francisco Symphony och konstnärlig ledare för San Francisco Symphony Youth Orchestra, efter att ha varit dirigentstipendiat vid New World Symphony från 2014 till 2016 och vid Tanglewood Music Center 2015 och 2016. Han studerade dirigering vid Mozarteum i Salzburg och vid The Juilliard School i New York City. Det var där han först träffade sin fru Julia Bullock, som han bor med i München.

23-årige violinisten Johan Dalene imponerar internationellt med sin musikaliska briljans. Med sin förmåga att "få sin Stradivarius att sjunga mästerligt" har han vunnit beundrare världen över. Johan har redan uppträtt med framstående orkestrar och på berömda konserthus. Hans framtid bjuder på spännande solistuppdrag och kammarmusikaliska höjdpunkter. Med sina enastående inspelningar och prestigefyllda utmärkelser, bland annat Gramophone Young artist of the year och Årets klassiska vid Grammisgalan 2023, har Johan etablerat sig som en av de mest talangfulla violinisterna i sin generation.

Johan Dalene började spela fiol när han var fyra år och debuterade tre år senare. Sommaren 2016 var han Student in Residence på Verbier Festival i Schweiz, Rising Star artist hos ECHO 2021/22, New Generation Artist på BBC Radio 3 2019/22 och Klassiska artisten i Sveriges Radio P2 2020/21.

Han spelar på en Stradivarius från 1736, generöst utlånad av Anders Sveaas’ Almennyttige Fond.

Sergej Prokofjev (1891–1953)
Violinkonsert nr 2 g-moll op 63
Allegro moderato
Andante assai
Allegro, ben marcato

När Sergej Prokofjev 1917 skrev sin första violinkonsert sammanföll det med att han lämnade Ryssland, för att få leva ut sin ungdom i Europas malströmmar. När han nästan trettio år senare påbörjade sin andra violinkonsert, kom verket att höra till det sista han skrev innan han återvände till Sovjet. ”Jag var ryss, och inspirerades inte av främmande länder”, påstod han, men hans produktion talar ett annat språk.

”1935 bad en grupp av den franske violinisten Robert Soetens beundrare mig att skriva en violinkonsert för honom, och att ge honom ensamrätt till musiken under ett år. Jag gick genast med på förslaget eftersom jag ändå hade tänkt skriva något för violin vid den tiden, och hade samlat en del material. Soetens uruppförde konserten i Madrid den första december 1935, och spelade den sedan ofta.

Liksom i fallen med mina tidigare konserter började jag genom att söka efter en originell titel till stycket, som ’konsertsonat för violin och orkester’, men slutligen återvände jag till den enklaste lösningen: Violinkonsert nr 2. Inte desto mindre ville jag att den skulle vara helt olik nr 1 både till musik och stil.

De olika platser på vilka konserten skrevs speglar det nomadliv jag som turnerande artist levde vid denna tid. Första satsens huvudtema skrevs i Paris, andra satsens i Voronezh, orkestreringen fullbordades i Baku, och uruppförandet ägde rum i Madrid i december 1935.”

Så berättar Sergej Prokofjev om sin andra violinkonserts tillkomst, en strålande vacker musik, genomsyrad av den sovjetiske tonsättarens egendomligt sköna tonspråk, så melodiskt och klangligt varierat och så typiskt för sin upphovsman. Han hade komponerat med stor flit och den nya konserten blev något av det mest melodiska och gripande han skrivit. Särskilt den andra satsen, med violinens cantilena högt över klarinett och stråkarnas pizzicato, är en oförglömlig inspiration. I få verk har Prokofjevs nästan insmickrande melodier och groteska humor ingått en mer lyckad förening.
Stig Jacobsson

Jean Sibelius (1865-1956)
Symfoni nr 6 d-moll op 104
Allegro molto moderato
Allegretto moderato
Poco vivace
Allegro molto

Det tycks som om Sibelius planerade symfonierna nr 5, 6 och 7 i ett enda stort svep. Men under det tålamodsprövande arbetet med att i detalj skriva ner visionerna utvecklade sig materialet på annat sätt än han tänkt sig från början. Vi vet från hans brev att han planerade den sjunde symfonin som en tresatsig symfoni som skulle avslutas med ett ”hellenskt rondo”. Men ”när det gäller symfoni nr 6 och 7 kanske jag ändrar mina planer, beroende på hur idéerna utvecklas. Som alltid är jag slav under mina teman och måste underkasta mig deras krav.”

Skisserna till den sjätte symfonin påbörjades 1914, när han var mitt uppe i arbetet med femte symfonin. Men då skrev han på manuskriptet ”Violinkonsert nr 2”. Hans förlag var inte så intresserat av ett sådant verk, så materialet lades i träda. När han 1918 på nytt började titta på skisserna såg han den planerade kompositionen som ”vild och passionerad. Mörk med pastorala motsatser. Antagligen i fyra satser med slutet stegrande sig till ett mörkt orkesterbrus, hvari hufvudtemat drunknar.” Det enda som fanns kvar av allt detta i det slutliga verket fem år senare är just de fyra satserna. Sjätte symfonin är hans mest avspända och anspråkslösa. Här finns bara tunna förbiilande stråkdrag, små enkla träblåsarteman. Musiken är stillastående och undanglidande – åtminstone på ytan.

På ett oöverträffat sätt har Sibelius skapat en sagolik instrumentering, så genomsyrad av nordisk stämning. Det är lite senhöst i musiken. När tonsättaren tre månader efter uruppförandet i Helsingfors dirigerade sin symfoni i Stockholm och Göteborg i april 1923, hade en journalist bett honom om ett motto för symfonin, och Sibelius svarade: ”När skuggorna blir längre.” Symfonin är tillägnad hans svenske kollega Wilhelm Stenhammar.
Stig Jacobsson

Jean Sibelius (1865-1956)
Symfoni nr 7 C-dur op 105

Det tycks som om Sibelius planerade symfonierna nr 5, 6 och 7 i ett enda stort svep. Men under det tålamodsprövande arbetet med att i detalj skriva ner visionerna utvecklade sig materialet på annat sätt än han tänkt. Vi vet från hans brev att han planerade den sjunde symfonin som en tresatsig symfoni som skulle avslutas med ett “hellenskt rondo”. Men ”när det gäller symfoni nr 6 och 7 kanske jag ändrar mina planer, beroende på hur idéerna utvecklas. Som alltid är jag slav under mina teman och måste underkasta mig deras krav.”

Den sjunde symfonin blev till slut bara en sats. Han nämnde sitt arbete första gången i december 1917, men det var först den 2 mars 1924 den tjugo minuter långa symfonin fullbordades. När musiken uruppfördes av Stockholms Konsertförening den 24 mars, kallades den “Fantasia sinfonica”.

Även om verket har en enda obruten sats, kan man i strukturen hitta flera väl avgränsade partier. Det inleds med ett Adagio där Sibelius presenterar en mångfald kontrasterande motiv som med tiden får spela viktiga roller. Så samlar sig stråkarna till en passage han kallat ”Hymn”, varpå musiken blir mer energisk och rastlös i ett Vivacissimo. Denna storm dör bort och ett scherzoaktigt Allegro molto moderato leder in oss i en lyckovärld. Trombonen lotsar oss in i epilogen och en klart lysande avslutning.

Man kan associera till ljusa sommarnätter, susande furor, brusande forsar – men Sibelius har säkert bara inspirerats av musikens egen inneboende kraft.
Stig Jacobsson