Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Christian Reif har etablerat ett gott renommé för sin naturliga musikalitet, innovativa programläggning och tekniska skicklighet.

Sedan 2022 är Reif även konstnärlig ledare för Lakes Area Music Festival i Minnesota – en månadslång sommarfestival som samlar några av USA:s främsta klassiska musiker. Programmet sträcker sig från opera och kammarmusik till symfoniska konserter och beställningsverk. Festivalen verkar för att högkvalitativa kulturupplevelser ska vara tillgängliga för alla och tillämpar en modell där publiken själv bestämmer biljettpriset.

Säsongen 2025/26 bjuder på debuter med Nashville Symphony, The Florida Orchestra, Danish Chamber Orchestra, Latvian National Symphony Orchestra och Australian Youth Orchestra, samt återkomster till Houston Symphony, National Arts Centre Orchestra i Ottawa, Netherlands Radio Philharmonic, Belgrade Philharmonic och National Radio Orchestra of Romania.

Reif har en aktiv karriär på båda sidor Atlanten och har dirigerat orkestrar som San Francisco Symphony, Baltimore Symphony, Dallas Symphony, Houston Symphony, St. Louis Symphony, Cincinnati Symphony, Milwaukee Symphony, Indianapolis Symphony och Kansas City Symphony, samt St. Paul Chamber Orchestra och Orchestra of St. Luke's. I Europa har han framträtt med bland andra Orchestre National de Lyon, Royal Scottish National Orchestra, Münchner Rundfunkorchester, Hallé Orchestra och Stavanger Symphony.

Han har även dirigerat opera, bland annat uppsättningar av Don Giovanni, The Merry Wives of Windsor, Pagliacci, Ariadne auf Naxos, The Rake's Progress och Hänsel och Gretel.

År 2024 tilldelades Reif en GRAMMY för albumet Walking in the Dark (Nonesuch Records), där han både ackompanjerar sopranen Julia Bullock på piano och dirigerar Philharmonia Orchestra i London. Under pandemin 2020 spelade duon in serien Songs of Comfort, som uppmärksammades av NPR och listades av The New York Times bland årets bästa klassiska musik.

Tidigare har Reif varit Resident Conductor för San Francisco Symphony och Music Director för dess ungdomsorkester, samt Conducting Fellow vid New World Symphony och Tanglewood Music Center. Han har studerat dirigering vid Mozarteum i Salzburg och vid Juilliard School i New York. Han bor i München med sin hustru Julia Bullock och deras son.

Louise Farrenc (1804–1875)
Symfoni nr 2 D-dur op 35
Andante – Allegro
Andante
Scherzo. Vivace
Andante – Allegro

Louise Farrenc skiljer sig från andra kvinnliga tonsättare under 1800-talet. Många komponerade bara sporadiskt, ofta bara innan de gifte sig, och många skrev vad man lite nedlåtande kallat salongsmusik. Farrenc komponerade över femtio verk, av vilka inte mindre än ett 40-tal publicerades runt om i Europa. Hon slutade komponera när dottern Victorine dog i tuberkulos 1859. Hon kunde röra sig fritt i de konstnärliga kretsarna i Paris, eftersom hon hörde till en betydande konstnärssläkt som kunde räkna in åtskilliga framstående målare och skulptörer (med namnet Dumont). Hon började spela piano som sexåring, och visade en osedvanlig musikalisk begåvning. Hon gifte sig 1821 med flöjtisten Aristide Farrenc, och utsågs hon till professor i pianospel vid Pariskonservatoriet 1842, där hon stannade i 30 år. Komposition studerade hon vid Pariskonservatoriet för böhmaren Antonín Rejcha, och hon komponerade gärna i de större formerna, däribland tre symfonier.

”Den dag då det är möjligt att i Frankrike samla tio personer runt fyra blåsare för att framföra musik utan ord, då har man varit med om civilisationens mirakel. Det galliska folket – stolt, modigt, skrattande och bullrigt – var inte anpassat för den enkla förmågan att fatta en Beethovensymfoni”, menade en musikkritiker, samtida med Farrenc, och därför var symfonier av Mozart, Haydn och Beethoven praktiskt taget okända i Paris vid 1800-talets mitt.

Så mycket mer oväntat var då att Farrencs andra symfoni framfördes så snart som ett par månader efter fullbordan vid en särskild konsert i maj 1846. Hon var då en så inflytelserik och känd person att hon lyckades samla ihop en lämplig ensemble. Redan året därpå spelades verket också i Bryssel, där det togs emot mycket väl. Symfonin är formad efter klassiskt mönster, speciellt Beethovens andra symfoni i samma tonart, med vilken man kan hitta en och annan likhet, som att hela symfonin inleds med ett unisont ackord i hela orkestern, vilket bryts abrupt från fortissimo till piano. Men eftersom musiken fortsätter på ett helt annat sätt än Beethoven, så var inledningen nog mest tänkt som ett medvetet sätt att spetsa publikens öron.

Själva upplägget är klassiskt, med Mozart som förebild, och det var väl heller ingen tillfällighet av dottern Victorine vid samma konsert spelade Mozarts pianokonsert nr 20 i d-moll. Farrenc lät blåsarna få betydande roller, inte minst oboe och flöjt, de instrument som hennes make spelade. Det inledande, långsamma Andantet leder via en oboemelodi över till Allegrodeleln i sonatform. Den andra satsen är nästan kammarmusikaliskt upplagd med sin lättflytande utformning där det tematiska materialet kastas mellan blåsare och stråkar. Scherzot uppskattades särskilt av tidens kommentatorer och finalen inleds åter med ett långsamt Andante där kammarmusikaliskt tänkande blandas med symfoniskt, för att uppnå en härlig kraft.
Stig Jacobsson

Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Leonora uvertyr nr 3

Liksom alla andra visste även Ludwig van Beethoven att snabbaste vägen till berömmelse och förmögenhet gick över operascenen. Han försökte därför skriva opera ett par gånger. Första gången var 1803 när han började skissa på Vestas Feuer till Trollflöjtens librettist Schikaneders sista operatext. Av detta projekt blev det bara fragment. Och han var inte heller speciellt nöjd med sin enda fullbordade opera, Leonora (1803-03). Han reviderade den flera gånger och döpte om den till Fidelio (1814). Idag står visserligen denna opera regelbundet på världens scener, men kanske mest därför att den just är skriven av giganten Beethoven. Han var inte ens nöjd med uvertyren, den som skulle försätta publiken i rätt stämning. Efter att ha skrivit tre olika uvertyrer till olika framföranden av Leonora skrev han också en uvertyr till Fidelio.
Alla dessa fyra uvertyrer har sina fördelar, och alla är de kraftfulla musikverk som ofta förekommer på konsertprogrammen, och kanske är den tredje Leonora¬uvertyren den allra bästa. I alla fall är den mest känd och mest spelad.
Beethoven skrev Leonorauvertyr nr 3 åren 1805-56, och den passar synnerligen bra som uvertyr, eftersom den har en dramatisk spänning som föregriper handlingen i operan ända fram till den trumpetfanfar som innebar att den fängslade Leonora/Fidelio friges, och till den jublande extasen i finalen. Beethoven har här skrivit något som kan ses som en föregångare till romantikens symfoniska dikt – ett verk med formell frihet att berätta en historia fylld med kontraster. I det här fallet är allt motiverat av operans handling. Man kan se uvertyren som operan i sammandrag.
Stig Jacobsson

Ludwig van Beethoven (1770–1827)
Symfoni nr 2 D-dur op 36
Adagio molto. Allegro con brio
Larghetto
Scherzo. Allegro
Allegro molto

På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid; han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv, och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand: ”endast konsten höll mig tillbaka … Ack, det tycktes mig omöjligt att lämna världen innan jag fullbordat allt det vartill jag kände mig kallad.”

Vi vet nu att Beethoven bara var i början av en karriär utan motstycke i musikhistorien, och man kan förstå att han kände skaparkraften välla fram, oemotståndligt. Redan nu satte hans verk outplånliga spår på musikens fortsatta utveckling.

Trots (eller tack vare?) den mörka sinnesstämningen befann sig Beethoven i en mycket rik skaparperiod. Frågan är om han någonsin varit lika produktiv som 1802. Kanske var överansträngning en bidragande faktor till testamentet. Av själskvalen märker man inte mycket i hans musik, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser. Jämfört med den två år tidigare och helt i Mozarts och Haydns anda skrivna första symfonin, hade mycket ändå hänt. En kritiker fann vid uruppförandet i Theater an der Wien den 5 april 1803 ”att den första symfonin har större värde än den andra, eftersom den är genomförd med otvungen lätthet, medan den andra präglas av en strävan efter det nya och misshagliga.” Kritikern var i själva verket riktigt lyhörd: han hade just bevittnat hur den klara klassicismen förvandlats till lidelsefull romantik.

Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa tjugo verk av dessa tematiska idéer. Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också den scherzokaraktär, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.