Gävle Symfoniorkesters chefdirigent Christian Reif har etablerat ett gott renommé för sin naturliga musikalitet, innovativa programläggning och tekniska skicklighet.

Sedan 2022 är Reif även konstnärlig ledare för Lakes Area Music Festival i Minnesota – en månadslång sommarfestival som samlar några av USA:s främsta klassiska musiker. Programmet sträcker sig från opera och kammarmusik till symfoniska konserter och beställningsverk. Festivalen verkar för att högkvalitativa kulturupplevelser ska vara tillgängliga för alla och tillämpar en modell där publiken själv bestämmer biljettpriset.

Säsongen 2025/26 bjuder på debuter med Nashville Symphony, The Florida Orchestra, Danish Chamber Orchestra, Latvian National Symphony Orchestra och Australian Youth Orchestra, samt återkomster till Houston Symphony, National Arts Centre Orchestra i Ottawa, Netherlands Radio Philharmonic, Belgrade Philharmonic och National Radio Orchestra of Romania.

Reif har en aktiv karriär på båda sidor Atlanten och har dirigerat orkestrar som San Francisco Symphony, Baltimore Symphony, Dallas Symphony, Houston Symphony, St. Louis Symphony, Cincinnati Symphony, Milwaukee Symphony, Indianapolis Symphony och Kansas City Symphony, samt St. Paul Chamber Orchestra och Orchestra of St. Luke's. I Europa har han framträtt med bland andra Orchestre National de Lyon, Royal Scottish National Orchestra, Münchner Rundfunkorchester, Hallé Orchestra och Stavanger Symphony.

Han har även dirigerat opera, bland annat uppsättningar av Don Giovanni, The Merry Wives of Windsor, Pagliacci, Ariadne auf Naxos, The Rake's Progress och Hänsel och Gretel.

År 2024 tilldelades Reif en GRAMMY för albumet Walking in the Dark (Nonesuch Records), där han både ackompanjerar sopranen Julia Bullock på piano och dirigerar Philharmonia Orchestra i London. Under pandemin 2020 spelade duon in serien Songs of Comfort, som uppmärksammades av NPR och listades av The New York Times bland årets bästa klassiska musik.

Tidigare har Reif varit Resident Conductor för San Francisco Symphony och Music Director för dess ungdomsorkester, samt Conducting Fellow vid New World Symphony och Tanglewood Music Center. Han har studerat dirigering vid Mozarteum i Salzburg och vid Juilliard School i New York. Han bor i München med sin hustru Julia Bullock och deras son.

Cellisten Anastasia Kobekina räknas till en av sin generations mest spännande unga solister och har hyllats av Le Figaro som en "unrivaled musician". År 2024 mottog hon Leonard Bernstein Award, och samma år debuterade hon vid BBC Proms tillsammans med Czech Philharmonic under Jakub Hrůša i Dvořáks cellokonsert. Hon var också fokusartist vid Rheingau Music Festival.

Hon har skrivit exklusivt kontrakt med Sony Classical, där hennes debutalbum Venice gavs ut 2024. Under den kommande säsongen framträder hon med orkestrar som Tonhalle-Orchester Zürich, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, RAI Orchestra, Royal Philharmonic Orchestra och Academy of St Martin in the Fields, samt gör debut i Concertgebouw Amsterdam tillsammans med Residentie Orkest Den Haag.

Kobekina uppträder regelbundet i konsertsalar som Wigmore Hall, Lincoln Center, Wiener Konzerthaus, Berlin Philharmonie och Elbphilharmonie Hamburg. Hon var BBC New Generation Artist 2018–2021 och mottog Borletti-Buitoni Trust Artists Award 2022.

Carl Maria von Weber (1786 – 1826)
Oberon, uvertyr

Efter den triumfartade premiären av Der Freischütz sommaren 1821 fick musikvärlden en ny favorit: Carl Maria von Weber, tonsättaren till denna romantiska opera, blev starkt efterfrågad på Europas scener. Charles Kemble, direktör för Theatre Royal, Covent Garden, ville dra nytta av Webers framgång och beställde därför ett musikdram centrerat kring älvakungen Oberon.

Trots att Weber redan var svårt sjuk i tuberkulos kunde han inte motstå det generösa arvodet. Han accepterade uppdraget, fullt medveten om att han inledde sin sista resa: "Jag reser till London – för att dö." Han skulle heller aldrig återvända till sin hemstad Dresden. Mindre än två månader efter premiären avled han i den brittiska huvudstaden den 5 juni 1826.

Till en början kan publiken ha förknippat titeln Oberon med älvakungen i Shakespeares En midsommarnattsdröm, men Weber utgick i själva verket från en versberättelse av Christoph Martin Wieland. Handlingen utspelar sig i en mytisk medeltid och sträcker sig ända till den exotiska Orienten. Där möter riddaren Hüon Rezia, kalifens dotter, och förälskar sig i henne. Ett magiskt horn, som han fått av Oberon, ska hjälpa honom varje gång han hamnar i fara.

Uvertyren till Oberon inleds med de mystiska klangerna från detta horn, innan den citerar flera karakteristiska avsnitt ur operan – från älvornas värld till de älskandes känslor och deras dramatiska flykt över stormiga hav. Den briljanta avslutningen präglas av Rezias jublande glädje när räddningen till slut kommer.

Edward Elgar (1857-1934)
Cellokonsert e-moll op 85
Adagio – Moderato
Lento – Allegro molto
Adagio
Allegro

Det var under första världskrigets sista år som den sextiotvåårige Edward Elgar – nestorn i det dåtida engelska musiklivet – skrev sin cellokonsert. Sent på hösten 1918 började han arbeta på musiken i sitt hem i London, Severn House, Hampstead, och konserten fullbordades i en hyrd stuga i Brinkwells, nära Fittleworth i Sussex i juni året därpå. Det var sex år sedan han senast skrivit ett orkesterverk, Falstaff, och cellkonserten blev hans allra sista orkesterverk. Hans hustru gick bort strax efter konsertens fullbordan, och därmed förlorade han sitt stöd i livet. De sista femton åren var han tyst som tonsättare. Konserten efterföljdes endast av några mindre verk, som en Empire March från 1924, några arrangemang och två ofullbordade skisser till en tredje symfoni och en pianokonsert.

Världsläget och tonsättarens ålder påverkade tonspråket i konserten, och vi ska inte vänta oss att i denna konsert finna samma pompösa paradmusik som vi lärt oss förknippa med hans Pomp and Circumstance-marscher eller hans granna symfonier. Nej, Cellokonserten op 85 är en höstkonsert, fylld av eftertänksamhet. Själv beskrev han musiken som hans ”attityd till livet”. Den är alltså personlig, och orkestern behandlas mycket ekonomiskt. Lady Elgar skrev i sin dagbok att maken komponerat en ”underbar, ny musik … sorgemusik som skulle passa en krigssymfoni”. Första satsen följer sonatformen och inleds med ett högtidligt recitativ i e-moll som snart leder över till själva huvudsatsen. Soloinstrumentet dominerar stort både musikaliskt och känslomässigt. Men det var många som förvånades över att konserten inte inleddes med en traditionell snabb sats, utan snarare med en stillsam pastoral. Det korta scherzot är på samma gång skälmskt, omtänksamt och en improviserad fantasi. Spöklikt pådrivande tar orkesterns övriga instrument hela tiden över det som cellon påbörjar. Även tredje satsen är mycket kort, endast sextio takter, och mestadels en lugn och lyrisk musik som dock rymmer en lidelsefull höjdpunkt. Finalen är ett optimistiskt och episodrikt rondo där såväl gammalt som nytt material presenteras, innan konserten avslutas abrupt med fyra uttrycksfulla ackord.

Elgar diskuterade solostämmans utformning med cellisten i London String Quartet, Felix Salmond, och det var också han som den 26 oktober 1919 uruppförde konserten i Queen’s Hall med tonsättaren som dirigent framför London Symphony Orchestra. Det berättas att resten av programmet dirigerades av Albert Coates och att denne tagit så mycket av repetitionstiden att cellokonserten inte hann få den genomgång som behövdes. Framförandet blev därför dåligt, med följd att mottagandet blev mycket svalt. Men denna avoghet vändes snart till framgång, och idag betraktas Elgars cellokonsert som en av de allra finaste av sitt slag. Den släpper oss närmare in på Elgars liv än något annat han skrev, och det långsamma partiet innan finalens slut är rent skakande. Samtidigt är detta en i alla avseenden tacksam konsert, väl skriven för solisten. Den är luftig och samtidigt briljant orkestrerad.
Stig Jacobsson

Robert Schumann (1810–1856)
Symfoni nr 3 Ess-dur op 97 “Den rhenska”
Lebhaft
Scherzo: Sehr mässig
Nicht schnell
Feierlich
Lebhaft

Familjen Schumann anlände till Düsseldorf i september 1850, där Robert bland annat hade till uppgift att leda stadens orkester, något som oroade honom mycket eftersom han inte hade särskilt stor erfarenhet av att dirigera. Dessvärre skulle hans oro visa sig vara berättigad.
Något helt annat att tänka på fick paret Schumann när de strax därpå 1850 gjorde en utflykt i trakten och besökte Köln. Speciellt imponerades de av katedralens magnifika arkitektur. Robert inspirerades också av det ymniga Rhenlandets ljus, värme och vänlighet. Vi kan vara tacksamma över att han fångade denna hans sista uppflammande optimism i en cellokonsert och i en explosiv symfoni fylld av eruptiv vitalitet och glädje. Han komponerade intensivt och symfonin fullbordades den 9 december 1850.

Man kallar symfonin idag för nummer tre (men den är faktiskt skriven senare än den symfoni i d-moll som idag kallas nummer fyra), och den fick genast det förklarande tillnamnet “den rhenska” eller “Rhensymfonin”, därför att den ”kanske här och där avspeglade litet av livet vid Rhen”, som Schumann skrev till sin förläggare. Här finns verkligen en ungdomlig livslust, en varmt utvecklad melodik och en stor variation i såväl klang som form och struktur. Han var faktiskt orolig över att kritikerna inte skulle anse verket allvarligt nog för att kunna kallas symfoni – var det inte snarare en underhållande svit?

Första satsen börjar med en kraftfull melodi som besvaras av ett mer elegant, nästan valsliknande tema. Det valsliknande återkommer även i andra satsens Ländler, en folkmusikalisk föregångare till valsen som var populär bland Tysklands bönder vid denna tid och som här kan betraktas som en avslappnande utveckling av den traditionella menuettsatsen. Ursprungligen hade Schumann tänkt kalla denna andra sats för ”Morgon över Rhen”, men han tog för säkerhets skull bort namnet av rädsla för att framstå som oseriös och osymfonisk.

Den tredje satsen är ett vackert intermezzo som förbereder symfonins “extra sats”, Feierlich (Högtidligt). Det normala symfonischemat föreskriver som bekant fyra satser med ett speciellt mönster, men efter ett andra besök i Köln hade Schumann så kraftfullt inspirerats av den procession som hölls när kardinal Geissel kröntes, att han nu skapade ett högtidligt stycke där intrikat barockkontrapunkt fick hjälpa till att måla upp den spektakulära händelsen. Denna sats har verkligen bidragit till att ge hela symfonin en alldeles egen karaktär. Finalens genomskinliga klarhet har tolkats som känslan att lämna katedralens dunkel för att komma ut i det friska solskenet.

Schumann dirigerade själv uruppförandet av sin symfoni i Düsseldorf den 6 februari 1851, och en recensent menade att ”de som är bekanta med herr Schumanns två tidigare symfonier kommer att finna … att vissa tendenser och stilar intensifierats, och att vissa andra helt saknas … vad herr Schumann skänkt oss är hans personliga stil, hans kännetecken och lyriska begåvning förpackad som en mycket annorlunda sorts symfoni”.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.