Matthew Halls är sedan 2023 chefdirigent för Tampere Philharmonic Orchestra. Under säsongen 2024/25 gästdirigerar han orkestrar som Atlanta Symphony Orchestra, SWR Symphonieorchester, Kammerakademie Potsdam, Tonkünstler-Orchester, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Orchestre national de Belgique och Warsaw Philharmonic Orchestra, i repertoar från barock till senromantik.

Under de senaste säsongerna har han även dirigerat Finnish Radio Symphony Orchestra, Wiener Symphoniker, Gulbenkian Orchestra, Houston Symphony, Stavanger Symphony Orchestra, Mozarteumorchester Salzburg, Indianapolis Symphony Orchestra och Estonian National Symphony Orchestra, samt debuterat med Minnesota Orchestra, Orchestre de chambre de Paris, Tapiola Sinfonietta och Antwerp Symphony Orchestra.

Halls har en bakgrund inom historiskt informerad uppförandepraxis och var tidigt gästdirigent hos Nikolaus Harnoncourts Concentus Musicus Wien. Han har dirigerat barock- och klassiska program med orkestrar som Chicago Symphony Orchestra, Cleveland Orchestra, Philadelphia Orchestra och Seattle Symphony Orchestra.

Violinisten Alina Ibragimova är en internationellt efterfrågad solist och kammarmusiker. Under säsongen 2025/26 framträder hon med orkestrar som Budapest Festival Orchestra, Orchestre symphonique de Montréal, London Philharmonic Orchestra, Wiener Symphoniker, Finnish Radio Symphony Orchestra, Atlanta Symphony Orchestra, Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra, Dresdner Philharmonie, Boulez Ensemble och Kammerakademie Potsdam under dirigenter som Iván Fischer, Robin Ticciati, Edward Gardner och Krzysztof Urbański.

Hon leder även flera orkestrar från violinen, bland annat Scottish Chamber Orchestra, Saint Paul Chamber Orchestra och Camerata Bern.

Under de senaste säsongerna har hon framträtt med orkestrar som Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Netherlands Radio Philharmonic Orchestra, Mahler Chamber Orchestra, Royal Stockholm Philharmonic Orchestra, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Detroit Symphony Orchestra och City of Birmingham Symphony Orchestra.

Som kammarmusiker samarbetar hon regelbundet med pianisten Cédric Tiberghien och framför bland annat Beethovens sonater i Wigmore Hall. Hon är också en av grundarna till Chiaroscuro Quartet.

Joseph Haydn (1732 – 1809)
Symfoni nr 101, D-dur, "Klockan"
Adagio / Presto
Andante
Menuet Allegretto / Trio
Vivace
Symfoni nr 101, "Klockan", är ett av Joseph Haydns mest spelade och mest älskade verk. Den framfördes första gången under konsertsäsongen 1794. Efter en mystisk inledning i d-moll, som redan antyder riktningen för huvudtemats rörelse, följer en lättfotad presto-sats i 6/8-takt. Sidotemat framstår mer som en variant än som en kontrast till huvudtemat, och genomföringen är förvånansvärt kontrapunktisk.

Symfonin har fått sitt smeknamn från det "tickande" som hörs i den andra satsen – ett metronomliknande ostinato i fagotten och pizzicato i stråkarna. Denna sats är en storslagen sångform med variationselement. Menuetten hämtar sitt material från de så kallade flöjturverken som Haydn skrev 1793. Den dissonanta inledningen verkar vara ett musikaliskt skämt från tonsättaren, som om musikerna "sovit igenom" en harmonisk förändring i ackompanjemanget – en effekt som Beethoven långt senare använder i scherzot i sin Pastoralsymfoni i skildringen av bymusikanterna.

Finalen är ett mycket utvecklat sonat-rondo, där genomföringsdelarna vävs samman med fugatoliknande avsnitt. Utan överdrift kan denna final kallas en av höjdpunkterna i Haydns kompositionskonst. Mästerskapet ligger här inte i uppvisad lärdom, utan i den till synes självklara och obemärkta elegans med vilken denne "lärde" tonsättare placerar den virtuosa presto-finalen.

Haydn komponerade Symfoni nr 101 under sin andra resa till England. Verket växte fram i två etapper: den andra till fjärde satsen skrevs i Wien, medan den första satsen färdigställdes i England. Uruppförandet ägde rum 3 mars 1794.

Tidningen Morning Chronicle skrev efter premiären:
"Intet kan vara mer originellt än ämnet i första satsen; och när Haydn väl funnit ett lyckligt tema vet ingen bättre än han hur man skapar en oavbruten variation utan att någonsin lämna det. Även om ackompanjemanget i andante-satsen är mycket enkelt är det uppfinningsrikt arrangerat, och vi har aldrig tidigare hört en mer förtjusande effekt än trion i menuetten. – Det var Haydn; vad mer kan vi säga, eller behöver vi säga?"

Smeknamnet "Klockan" kommer från den wienske förläggaren Johann Traeg, som 1798 publicerade en pianoversion av andante-satsen under titeln Rondo. The Clock. Sådana smeknamn kan dock ibland skapa överdrivna förväntningar. Jacob (1952) berättar exempelvis om en händelse efter ett framförande av symfonin i Wien 1928, dirigerat av Arturo Toscanini. En åhörare klagade i artistfoajén över att han bara hörde "klockan" i andante-satsen. Han hade väntat sig ett slags tonmåleri med ett genomgående klocktema – en "berättelse om klockan" – och kände sig därför mycket besviken.

Ludwig van Beethoven (1770 – 1827)
Två romanser för violin och orkester
Romans nr 1 i G-dur, op. 40
Romans nr 2 i F-dur, op. 50

Även om Ludwig van Beethovens huvudsakliga fokus alltid låg på klaverinstrumentet fick han undervisning i violin under sin barndom och ungdom. Som ung spelade han dessutom viola i opera- och hovorkestrarna i sin hemstad Bonn. Efter flytten till Wien fick han också möjlighet att knyta långvariga samarbeten och vänskapsband med flera av stadens främsta stråkmusiker.

Detta ger dock inga tydliga svar på när och varför han skrev Romans nr 1 och Romans nr 2 för soloviolin och liten orkester. Det har spekulerats i att någon av dem ursprungligen kan ha varit tänkt som en långsam sats till den omfattande men fragmentariska första satsen av en violinkonsert i C-dur som Beethoven påbörjade – men senare övergav – i början av 1790-talet, när han fortfarande bodde i Bonn.

Båda romanserna verkar dock ha komponerats efter hans flytt till Wien. Den som numreras som nr 2 skrevs faktiskt först, men publicerades inte förrän 1805 och fick därför ett högre opusnummer. Romans nr 1, som tillkom under de första åren av 1800-talet, publicerades redan 1803.

Båda verken är skrivna i rondoform, där ett lyriskt huvudtema återkommer och varvas med mer utåtriktade avsnitt. Tyngdpunkten ligger i båda romanserna på uttrycksfull elegans och sångbarhet, där utvecklingen sker genom utsmyckning och fördjupning snarare än genom motivisk uppdelning och bearbetning.

Jean Sibelius (1865-1957)
Symfoni nr 3 C-dur op 52
Allegro moderato
Andantino con moto quasi allegretto
Moderato - Allegro (ma non tanto)

Få tonsättare har lyckats skapa en så betydelsefull och varierad serie symfonier som Jean Sibelius. Ingen av symfonierna är den andra lik, men tvärtemot Beethovens nio symfonier strävar inte Sibelius sju från klassicism till romantik, utan snarare tvärt om.

Den tredje symfonin påbörjades 1904, strax efter det att Sibelius flyttat in i villan Ainola i Järvenpää, där han skulle komma att bo resten av sitt liv – i över femtio år. Men trots att symfonin är ljus och solig krävde den ett omfattande och intensivt arbete, och den kunde inte spelas förrän i september 1907, då tonsättaren själv ledde uruppförandet i Helsingfors. Dessa år utgör en mycket kreativ period, då flera stora verk ser dagens ljus och då Sibelius även började bli uppskattad utomlands.

De orkestrala resurserna är knapphändiga och symfonin har bara tre satser (fast finalen kan sägas motsvara både scherzo och final-allegro). Han hade just avslutat sin Violinkonsert och vem kunde efter detta överdådiga verk tro att Sibelius nu skulle vika av från den storslaget romantiska banan, till förmån för en mer klassisk och kammarmusikaliskt stram tonkonst. Samma egenskaper utmärker för övrigt även fjärde symfonin, men i motsats till den symfonins inåtvända, asketiska grubblande, är trean en ren och solig idyll. För att uppnå sina syften behövde han bara använda en relativt liten orkester, jämfört med de enorma orkesterresurser hans samtida Strauss, Mahler och Reger använde till sina orkesterorgier. Sibelius använder blecket sparsamt – utom i den stora stegringen i finalen. I detta verk har han klivit fram ur Kalevala-mystikens dunkel, men han syftar inte till någon neoklassicism eller pastischmusik – han strävar bara efter en ren musik med total behärskning av formspråket. Musiken går dessutom i C-dur, men kanske inte alldeles renodlat ...

Stråkarnas ständigt skiftande sextondelsfigurer bildar bakgrunden för första satsens utveckling, där rytmiskt markanta motiv dyker upp i olika instrumentgrupper. Satsen har en perfekt proportionerad sonatform, och den utvecklas mycket organiskt. I den något melankoliska andra satsen intonerar flöjterna en folkligt enkel melodi, vilken efter hand tämligen oförändrad dyker upp i olika instrument. Finalen är tvådelad och de båda delarna skiljer sig markant från varandra. Först kommer ett scherzoparti, sedan en energisk avdelning som utvecklas till en kraftfull slutstegring. Sibelius liknade själv musiken vid ”Tankens utkristallisering ur kaos”.
Stig Jacobsson

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.