Sedan 2022 är Jaime Martín chefdirigent för Melbourne Symphony Orchestra och sedan 2019 musikchef för Los Angeles Chamber Orchestra – uppdrag som har förlängts till 2028 respektive 2027. Den spanske dirigenten har dessutom varit chefdirigent för National Symphony Orchestra of Ireland (2019–2024), förste gästdirigent för Orquesta y Coro Nacionales de España (2022–2024) samt konstnärlig ledare och chefdirigent för Gävle Symfoniorkester (2013–2022). Under säsongen 2024/25 inledde han sitt uppdrag som förste gästdirigent för BBC National Orchestra of Wales.

Bland höjdpunkterna under säsongen 2024/25 märks Martins kritikerrosade debut vid BBC Proms med BBC NOW. Han ledde även Melbourne Symphony Orchestra i en elva dagar lång Beethoven-festival där han dirigerade samtliga nio symfonier. Därtill återvände han till orkestrar som Barcelona Symphony, National Youth Orchestra of Great Britain, Spanish National Orchestra, Asturias Symphony, Castilla y León Symphony och Sydney Symphony Orchestra.

Efter många år som en högt ansedd flöjtist, verksam med några av vår tids mest framstående dirigenter, övergick Martín 2013 till att dirigera på heltid – och blev snabbt en av de mest eftertraktade på den internationella scenen.

Under säsongen 2025/26 leder Jaime Martín Melbourne Symphony Orchestra på en stor turné i Storbritannien och Europa, med start på Edinburgh International Festival och avslutning vid BBC Proms – orkesterns första internationella turné sedan 2019. Han kommer även att dirigera Göteborgs Symfoniker, Budapest Festival Orchestra, Strasbourg Philharmonic, RTVE Madrid, Euskadi Symphony, Aalborg Symphony, Colorado Symphony, Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin, George Enescu Philharmonic, Queensland Symphony och New Zealand Symphony Orchestra.

Under de senaste åren har Martín dirigerat en imponerande rad orkestrar, däribland Dresdner Philharmonie, Nederlands Philharmonisch Orkest, Dallas Symphony, Frankfurt Radiosymfoniker, London Symphony Orchestra, Royal Liverpool Philharmonic, Royal Scottish National Orchestra, Sveriges Radios Symfoniorkester, Queensland Symphony, Deutsche Radio Philharmonie Saarbrücken, Essener Philharmoniker och Philharmonia Orchestra. Han har även samarbetat med Academy of St Martin in the Fields, Saint Paul Chamber Orchestra och Orchestre Philharmonique de Radio France. Bland de många solister han arbetat med återfinns Anne Sofie von Otter, Joshua Bell, Pinchas Zukerman, Christian Tetzlaff och Viktoria Mullova. Han har dessutom beställt och uruppfört verk av tonsättare som Ellen Reid, Andrew Norman, Missy Mazzoli, Derrick Spiva, Albert Schnelzer och Juan Pablo Contreras.

Med Gävle Symfoniorkester har Jaime Martín spelat in en serie för skivbolaget Ondine Records, inklusive Brahms Serenader nr 1 & 2, Schicksalslied tillsammans med Eric Ericsons Kammarkör, samt Brahms Pianokvartett (arrangerad av Schönberg) – utgiven 2019. Han har även spelat in Schuberts Symfoni nr 9 och Beethovens Eroica med Orquestra de Cadaqués, samt flera album med Barcelona Symphony Orchestra för Tritó Records. År 2015 spelade han in James Horners sista symfoniska verk, Collage, med London Philharmonic Orchestra. Bland de senaste utgåvorna på Melbourne Symphony Orchestras eget skivbolag finns Debussy & Strauss (maj 2024) med sopranen Siobhan Stagg, Dvořák: Symfonier nr 5 & 6 (november 2024) – början på en ny Dvořák-cykel – samt Holst: The Planets – Deborah Cheetham Fraillon: Earth (maj 2025).

Som flöjtist var Martín soloflöjtist i Royal Philharmonic Orchestra, Chamber Orchestra of Europe, English National Opera, Academy of St Martin in the Fields och London Philharmonic Orchestra. Han spelade även som solist och gjorde flera uppmärksammade inspelningar, bland annat Mozarts flöjtkonserter med Sir Neville Marriner, Sinfonietta Concerto för flöjt och orkester (skrivet för honom av Xavier Montsalvatge och dirigerat av Gianandrea Noseda), samt Bachverk för flöjt, violin och piano tillsammans med Murray Perahia och Academy of St Martin in the Fields för Sony.

Martín har varit konstnärlig rådgivare och tidigare konstnärlig ledare för Santanderfestivalen, där han under de senaste fem åren har skapat ekonomisk stabilitet och en plattform för några av de mest spännande artisterna inom sina fält – från symfoniorkestrar och barockensembler till utbildningsprojekt och balettkompanier. Han var dessutom grundande medlem av Orquestra de Cadaqués, som han var knuten till i trettio år och där han var chefsdirigent 2012–2019.

Jaime Martín är Fellow of the Royal College of Music i London, där han tidigare var professor i flöjt. I dag gläds han åt att samarbeta med många av sina tidigare studenter i orkestrar runt om i världen.

Edward Elgar (1857-1934
Serenad för stråkar E-moll, op. 20
Allegro piacevole
Larghetto
Allegretto

Edward Elgars Serenad för stråkar är ett av de tidigaste verk som etablerade honom som en framstående tonsättare. Komponerad 1892 och reviderad 1893, var den ett av Elgars första verk som han själv ansåg vara en framgång. Trots att verket inte publicerades förrän 1896, betraktade Elgar det som ett av sina favoritalster.

Den är en av de kortare kompositionerna i Elgars repertoar, men den har blivit ett av hans mest spelade verk. Serenaden har en genomgående känsla av elegans och subtilt uttryck, vilket visar på Elgars förmåga att skapa känslomässig djup utan att använda stora orkestrala resurser.

Det är oklart om Elgar komponerade serenaden med ett specifikt syfte eller om den skrevs som ett privat arbete. En teori är att verket var en hyllning till hans hustru, Alice, som stöttade och inspirerade honom under hans karriär. Hennes inflytande kan ha bidragit till den intima och känsliga karaktären som präglar verket.

Även om serenaden kanske inte hade samma omedelbara popularitet som några av Elgars senare verk, har den med tiden blivit en älskad del av stråkensemblernas repertoar. Den brittiska stråkklangen som Elgar förmedlar i serenaden återspeglar den traditionella engelska musikstilen, men också en unik personlig stil som skulle komma att definiera mycket av hans senare musik.

Genom åren har verket framförts och spelats in otaliga gånger, och dess popularitet har bara vuxit. Serenad för stråkar har även funnit sin plats som en viktig del av den brittiska musikkulturen och är en påminnelse om Elgars tidiga utveckling som tonsättare, där han började utforska de musikaliska uttrycksmedel som senare skulle känneteckna hans stora symfoniska verk.

Elgars förmåga att väva samman melodier med en känsla för nationell identitet och djupt personliga uttryck gör serenaden till ett verk av tidlös skönhet, som fortsätter att beröra både musiker och publik över hela världen.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756 – 1791)
Sinfonia concertante, K. 297b

De mysterier som omger detta verk är djupa och svårgenomträngliga. Det råder ingen tvekan om dess charm, melodiska rikedom eller breda publikattraktion – men det finns ingen klar lösning på frågan om när eller för vem det skrevs, eller ens om det verkligen är komponerat av Mozart. Robert Levin har ägnat en hel bok åt just denna fråga utan att kunna ge ett slutgiltigt svar. I den senaste utgåvan av den välkända Köchel-katalogen har verket till och med tagits bort från listan över autentiska Mozartverk. Samtidigt säger många lyssnare spontant att musiken utan tvekan låter som äkta Mozart, och för dem som uppskattar musikaliskt detektivarbete är gåtan särskilt fascinerande.

Problemet kan sammanfattas så här: hur kan ett verk som Mozart själv uppgav att han skrev i Paris 1778 för fyra vänner – en flöjtist, en oboist, en fagottist och en hornist – dyka upp i Berlin 1870 i form av en handskriven kopia, inte i Mozarts egen handstil, och dessutom med solostämmor för oboe, klarinett, fagott och horn? Kan manuskriptet vara en bearbetning av den förlorade konserten för andra instrument? Och i så fall: vem gjorde arrangemanget? När man lyssnar på den utsökt idiomatiska skrivningen för klarinetten är det svårt att föreställa sig att verket ursprungligen skulle ha haft flöjt i stället för klarinett som soloinstrument. Om originalmanuskriptet – som Mozart själv sade att han lämnade kvar i Paris – verkligen är förlorat, kan han då ha skrivit en andra version för något annorlunda instrumentbesättning utan att lämna några spår efter sig, förutom denna märkliga postuma kopia? Den ganska svaga ursäkt han gav sin far för att inte ta med sig detta manuskript (och flera andra) hem från Paris har fått vissa att misstänka att han i själva verket aldrig skrev verket alls – något han kan ha haft skäl att dölja för sin bekymrade far Leopold.

Det räcker dock att veta att Mozart var mycket fascinerad av de särskilda utmaningarna i att komponera för flera solister. Vi har en konsert för två pianon och en för tre pianon, liksom den berömda Sinfonia concertante för violin och viola, troligen skriven i Salzburg 1779, samt en lovande Sinfonia concertante för violin, viola och cello, av vilken tyvärr endast 134 takter fullbordades. Under 1770-talet var sådana fler-solistkonserter särskilt populära i Frankrike, och det var därför naturligt att Mozart skulle tänka sig att komponera en sådan under sin tid i Paris. Lika naturligt är det att föreställa sig att han skrev ett liknande verk (med klarinett) för sina vänner i den berömda orkestern i Mannheim, antingen före eller efter att de flyttades till München – även om det saknas bevis som kopplar det verk vi har till just dessa, eller några andra, musiker.

Ingen tonsättare förstod blåsinstrumenten bättre än Mozart, och solostämmorna är skrivna med stor känsla för instrumentens särskilda egenskaper: oboens uttrycksfulla och genomträngande klang, klarinettens flytande rörlighet över ett stort register, hornets eleganta utflykter i sitt övre läge och fagottens många roller – som baslinje, tenorlinje eller melodibärare. Samspelet mellan dem är balanserat och klart, och i slutet av första satsen finns en elegant kadenza, noggrant komponerad – som sådana kadenzor måste vara – snarare än överlämnad åt fri gruppimprovisation.

Den långsamma satsen är ovanligt nog i samma tonart, Ess-dur, och dessutom ovanligt lång. Finalen däremot består av variationer över ett kort och enkelt tema. En fras i temat hämtas direkt från den andra huvudmelodin i första satsen. Tio variationer följer, där temat gradvis utsmyckas allt mer virtuost av solisterna. I den tionde variationen löses musiken upp i ett Adagio, innan verket avslutas i en livfull final med jaktkaraktär.

Ralph Vaughan Williams
Symfoni nr 2 "A London Symphony"
Lento - Allegro resoluto
Lento
Scherzo (Nocturne)
Finale. Andante con moto - Maestoso alla marcia - Lento – Epilogue

I en essä från 1930-talet skrev Ralph Vaughan Williams:
"Varje tonsättare kan inte förvänta sig att ha ett universellt budskap, men han kan rimligen hoppas ha ett budskap till sitt eget folk. Många unga tonsättare gör misstaget att tro att de kan vara universella utan att först ha varit lokala. Är det inte rimligt att anta att de som delar vårt liv, vår historia, våra sedvänjor, vårt klimat – till och med vår mat – har något hemligt att förmedla till oss som en utländsk tonsättare inte kan ge? Detta är hemligheten hos den nationelle tonsättaren ... Men är han redo med sin hemlighet? ... Vad en tonsättare måste göra är att ta reda på vilket verkligt budskap han har att förmedla till samhället och säga det direkt och utan omsvep. Om rötterna till din konst är fast förankrade i din egen jord, och den jorden har något eget att ge dig, kan du ändå vinna hela världen utan att förlora din själ."

Så byggde Vaughan Williams inledningsvis – som han själv ödmjukt uttryckte det – sin stil "av engelska folksånger, 1500-talets Tudor-tonsättare [han nämner särskilt William Byrd] och ... Henry Purcell."

A London Symphony började ta form redan 1908. År 1912 spelade den då 40-årige tonsättaren, för att roa sina vänner under ett besök i Cambridge, skisserna till de två första satserna på "ett gammalt, rangligt upprätt piano".

I sin essä "Who wants the English Composer?" från 1912 skrev han att konstnären "bör ta de musikaliska uttrycksformer som finns runt omkring honom och rena dem och höja dem till stor konst". A London Symphony handlar därför om det som omgav honom – synintryck, ljud och stämningar i den stora metropolen. Verket fullbordades 1914 och uruppfördes samma år i Queen's Hall i London under ledning av Geoffrey Toye, mest känd för sitt arbete med D'Oyly Carte Opera och dess uppsättningar av Gilbert och Sullivan.

Orkestermanuskriptet skickades senare av Vaughan Williams till dirigenten Fritz Busch i Tyskland för bedömning, men blev bokstavligen ett tidigt offer för första världskriget och förstördes. Partituret rekonstruerades därefter från orkesterstämmorna och publicerades 1920.

Inledningen antyder en dimhöljd gryning över staden, "det mäktiga hjärtat som ännu ligger stilla", vilket – enligt tonsättarens egna ord – leder till ett "minne av Bloomsbury Square en novembereftermiddag". Den efterföljande Allegro risoluto-delen är "full av stadens trafik och rörelse – hästdroskor och sannolikt någon enstaka automobil – samt det avlägsna klockspelet [harpa och klarinett] från Big Ben". Och slutar inte satsen med ett utbrott av solljus? Kanske över parlamentsbyggnaderna – något mycket imponerande i alla fall.

Den långsamma satsen i den ursprungliga, numera förlorade versionen beskrevs av Vaughan Williams vän och tonsättarkollega George Butterworth – som skulle stupade i skyttegravarna i Frankrike 1916 – som "en idyll av grå himlar och avskilda smågator – en sida av London lika bekant som någon annan: musikens känsla är avlägsen och mystisk". Dessa stämningar är lika tydliga i versionen från 1920.

Om den tredje satsen, scherzo-nocturne, skrev Vaughan Williams själv:
"Om lyssnaren föreställer sig att han står på Westminster Embankment en natt och hör de avlägsna ljuden från Strand, med sina hotell på ena sidan och 'New Cut' [då en gata huvudsakligen bebodd av handlare i rördelar och möbelmäklare] på den andra, kan det ge rätt stämning för att lyssna."
Särskilt märkbart är gatumusikanternas munspel och dragspel (imiterade av dämpat horn och stråkar) i mittdelen i E-dur.

Den praktfullt rika finalen öppnar med ett passionerat utrop från hela orkestern som dramatiskt tonar ned till ett cellosolo, vilket introducerar en Elgar-liknande marschmelodi (i alla celli). A London Symphony kröns av sina elegiska slut­sidor – där Big Ben åter hörs – vars "förklaring", enligt tonsättaren själv till biografen Michael Kennedy, kan spåras till ett avsnitt i H.G. Wells roman Tono-Bungay från 1909. Där beskriver berättaren hur han seglar nedför Themsen och "tycks passera hela England i revy".

I Wells skildring heter det vidare:
"Att färdas nedför Themsen är som att låta handen glida över sidorna i Englands bok ... Först kommer sträckor av enkla hem ... den sotiga industrialismen på södra sidan och på den norra strandens långa rad av eleganta hus, bostäder för konstnärer, författare och ämbetsmän, som sträcker sig från Cheyne Walk nästan ända till Westminster ... Vi rusar in i framtidens stora vidder och turbinerna börjar tala på främmande tungomål. Ut mot öppet hav färdas vi, mot den vindpinade friheten och de spårlösa vägarna. Ljus efter ljus slocknar. England och kungariket, Storbritannien och imperiet, de gamla stoltheterna och de gamla lojaliteterna glider förbi och sjunker ned vid horisonten ... Floden passerar – London passerar – England passerar."

Innan konserten kan du njuta av en god bit mat. I pausen kan du köpa något gott. Vid vissa konserter håller vi även öppet i Övre Baren.

För mer information och menyer, tryck här!

Kontakt:
restaurangen@gavlekonserthus.se
026-172940

Varmt välkommen till Restaurang Gourmet BLÅ.